RecensionRipley's Game - En man med onda avsikter
The Talented Mr. Ripley klassar jag som en av tidernas bästa thrillers. Fenomenalt välspelad, komplex och spännande ja, mästerlig på alla sätt och vis. Ripleys Game baserar även den på en av fem böckerna om den smått psykotiske Tom Ripley, nämligen den tredje av författarinnan Highsmiths verk.
Däremot är det den enda gemensamma nämnaren ingen av de inblandade i den förstnämnda filmen återfinns här. I bästa fall, leder sådant till nytt blod och inspiration att toppa den tidigare; i värsta fall, så blir resultatet vida underlägset.
Ripleys Game tillhör dessvärre den andra kategorin.
Vi möter här Tom Ripley, som numer är en medelålders man; gift, bosatt i en vacker villa i Italien och med ett enormt intresse av konst. Han har lagt sitt förflutna bakom sig och har slagit sig till ro ända tills den dag en gammal bekant knackar på dörren.
Reeves har gått från den kriminella banan till att bli välbärgad klubbägare, men han har fått oväntad konkurrens av den ryska maffian. Han ber därför Ripley om hjälp att eliminera sitt motstånd, men Ripley avböjer. Han hänvisar i stället till den leukemisjuke Jonathan som marionettdocka, eftersom Jonathan tidigare förolämpat dels Ripley, men ännu värre, även Ripleys smak. Nu ska Ripley försöka förvandla en harmlös hemmafar till en kallblodig mördare.
Inte en helt ointressant historia, men genomförandet är desto tråkigare.
I mångt och mycket känns filmen som en tvåtimmarsversion av en halvtafflig tv-serie från 1980-talet. Det hela verkar billigt och hafsigt sammansatt och det är fenomenalt hur man lyckats göra historien så ospännande som den blivit i Cavanis händer.
Det är spretigt, ofokuserat och går på tomgång från början till slut. Där förra Ripley-filmen lyckades få ihop berättelsens alla stickspår och framkallade spänning på flera plan, misslyckas man helt och hållet med här.
Skådespelarna gör ett stabilt arbete och Malkovich funkar, precis som han visat tidigare, finfint som en balanserad psykopat. Det enda problemet är att han beter sig precis som en lite yngre, lite smalare och mindre brittisk variant av Hannibal Lecter. Och just det fick mig att tänka på alla filmer med liknande karaktärsgalleri som existerar och är att föredra framför denna.
Med en annan regissör bakom spakarna och en skickligare bearbetning av historien hade detta kunnat bli betydligt bättre, men som resultatet blev, är underbetyget inte långt borta.
