RecensionTransformers
Jag tillhör den grupp människor som följde den första TV-serien på Sky Channel när det begav sig. Jag var (och är) också en stolt ägare till Första Generationens Optimus Prime med tillbehör. Nu när äntligen långfilmen kommit ville jag inte enbart bli uppsluken av all häftig action, jag ville också se hur min barndomshjälte Prime skulle se ut.
Michael Bay är en av de regissörer som har sitt speciellla koncept och kör stenhårt med det hela vägen. Han verkar dessutom bara behärska enstaka delar av det som kallas regi, vilket tyvärr också gör honom väldigt begränsad. Därför visste jag exakt vad jag hade att vänta mig när jag, tillsammans med ett gäng andra, satte mig framför TV:n för att se filmen.
Handlingen är lövtunn, i princip kan man sammanfatta det med att Decepticons är i krig med Autobots på jorden - och som vanligt hamnar människorna i mitten. Det är dessutom en ovanligt bra anledning för Bay att spränga saker och ting i luften upprepade gånger till explosionerna fastnar i magmunnen.
Så egentligen borde jag skratta åt det här, ge ett uselt betyg och hoppas att Bay försvinner i ett avgrundsdjupt vattenhål för all framtid. Men det gör jag inte För trots att dialogerna oftast är skrattretande fåniga, karaktärerna beter sig som dåliga karikatyrer från tv-serien och att det faktiskt blir lite väl mycket av allting så gillar jag filmen.
Möjligen gillar jag den för att jag var på action-spränga-döda-humöret vid just det tillfället, kanske var det sällskapet, men framförallt är jag övertygad om att det var för att Megatron och Optimus Prime fanns med, de betedde sig precis som när det begav sig. Detta gav mig fina nostalgiminnen från min barndom och en sådan knivskarp liten detalj i allt bombardemang och skjutande gör att jag ser fram emot uppföljaren, trots att Michael Bay står bakom rodret igen.
