RecensionOnce
Längs med Dublins gator står en man (Glen Hansard) och spelar gitarr för att få utlopp för sina känslor. Under en utav sina intensivare musikaliska stunder möter han en flicka (Markéta Irglová). En vänskap grundad i deras musikintresse börja spira mellan de båda men tidigare händelser i deras liv sätter stopp för att relationen ska utvecklas.
[-]Det första som måste sägas om denna filmen är att jag måste berömma musiken. Den är otroligt bra. Huvudpersonerna själva har skrivit musiken och framför den i filmen. Detta är något som de båda för övrigt fick Oscars för, vilket i sig är ett väldigt gott betyg. Musiken, som finns som en röd tråd genom hela detta musikaliska drama, används delvis för att föra storyn framåt och regissören John Carney har lyckats bra med att kontra musik med dialog för att framföra detta.
En sak som jag personligen störde mig på till en början under filmen, men som senare kom att bli ett av mina hyllningsmoment, är dess dåliga problematisering av det som i dramaturgiska termer kallas för komplikationen. Känslan av att tiden led sin gång och inget nytt hände under solen kliade under huden på mig. Dock ändrades min åsikt radikalt när den underliggande komplikationen som speglar hela filmen uppenbarade sig för mig.
Andra aspekter som höjer filmens briljans är fotot och det underbara slutet som också bidrar till en avhollywoodisering av filmen. Båda dessa delar leder till en autencitet som ofta kan vara ett moment som jag tycker saknas i musikaliska filmer.
En av de få nackdelar med filmen att den stundtals lite för pretentiös men det är inget som ska förhindrar någon för att se den. Så om det finns någon som helst tid över på fritiden är Once en bra film att avverka en och en halv timme på.
