Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionIron Man



Mina förväntningar på Iron Man var rätt höga innan jag såg filmen. Flera jäkligt snygga trailers, Robert Downey Jr. i huvudrollen och en serietidningsfilm som verkade hålla sig trogen till originalet för en gångs skull, kändes väldigt uppfriskande. Jag ska dock erkänna att jag inte är ett särskilt stort fan av Iron Man eller hans superhjältegrupp The Avengers. Huruvida det beror på att: A) Iron Man är en tråkig karaktär och Avengers är en tråkig grupp hjältar eller om det beror på att de: B) Tillsammans är vansinnigt underrepresenterade i svenska tidningar, kan jag inte säga, men jag tror kanske att det har med det andra alternativet att göra. Jag har en relativt komplett utgåva av svenska Marvel-tidningar sedan 1978 och av 900 tidningar medverkar Iron Man solo i tio nummer och tillsammans med Avengers i sex nummer. Knappt två procent av den svenska marvelutgivningen har alltså ägnats åt Iron Man. Nåväl, att rapa upp serietidningsstatistik kan jag göra hela dagen, men det kan ju knappat räknas som en filmrecension. Man kan ställa sig frågande till varför man väljer att lansera Iron Man överhuvudtaget i Sverige? Visst, jag kanske är en statistiktittande serienörd som inte begriper att filmbolagschefer högaktningsfullt skiter i en karaktärs popularitet innan en film med karaktären ifråga har premiär och istället satsar stenhårt på marknadsföring och struntar högaktningsfullt i vad för historia det finns bakom.

Storyn i serietidningen bygger på att Tony Stark, ett underbarn inom fysik och ingenjörskonst och dessutom playboy, blir skadad och tillfångatagen av en ond asiatisk nation och där tvingas framställa ett fasansfullt vapen som ska ge den onda asiatiska nationen ett enormt försprång mot sin fiende. Tony Stark jobbar motvilligt på vapnet, men i hemlighet bygger han en rustning som ska kunna stå emot de flesta olika vapen och som dessutom ska kunna flyga. Den onda asiatiska nationen, ledda av en man vid namn Mandarin, har dock en hållhake på Tony Stark. När han blev skadad blev även hans hjärta skadat och han är nu tvungen att bära en slags pacemaker, kopplad till en enormt primitiv anordning. Dock utvecklar han rustningen på ett sådant sätt att den håller honom vid liv. Tony Stark flyr givetvis från den onda nationen och blir sedermera superhjälte.

Storyn i filmen då? Den håller sig förvånansvärt trogen till sin förlaga. Spider-Manfilmerna ändrade ju en hel del vad det gällde Peter Parkers bakgrund och förutsättningar, men här hålls det troget. Att superskurken Mandarin är något modifierad och i filmen inte bär på tio ringar som alla har olika slags krafter är bara naturligt, då resten av filmen går i en slags realistisk ton och inte ägnar sig åt övernaturlighet. Dock refereras det till ”De Tio Ringarna”, dock som något annat, vilket gör att man förstår att Jon Favreau verkligen älskar sina serietidningar och inte vill göra fanboys förbannande, men samtidigt hålla filmen fräsch. Den onda asiatiska nationen namnges aldrig i filmen, men det är ganska lät att räkna ut att det förmodligen är Afghanistan som avses.

Det finurliga är att Arthur Marcum och Matt Holloway (manusförfattare) låtit grundstoryn vara kvar, men sedan utvecklat resten av filmen på ett sätt som känns helt naturligt och som funkar väldigt bra. Att de dessutom lagt in små hints om vad som komma skall är underbart och gör att man längtar efter en uppföljare, utan för den sakens skull avsluta filmen med den obligatoriska pushen för uppföljaren. Robert Downey Jr. gör en jättebra rollprestation och det känns lite som man valt honom på grund av hans personliga bakgrund kontra Tony Starks kommande problem, som faktiskt liknar varandra. Att de dessutom fått in Ghostface Killah i filmen, både som skådis och hans musik är fantastiskt roligt, då han ägnat alla sina soloplattor och även de med Wu-Tang Clan att hylla karaktären Tony Starks och hans alter ego Iron Man.