Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionThank You for Smoking



I “Thank you for smoking” följer vi Nick Naylon som är lobbyist för tobaksbolagen i det tidigare USA, då dessa fortfarande ägdes av staten. Hans fokus ligger på att debattera för tobaken, vilket han gör med bravur, detta mycket tack vare hans charm och välsmorda munläder. Några moraliska kval, som i denna form av arbete borde infinna sig, brottas Nick ej med, han har kommit till insikt med att det finns en rad olika branscher som har uppgifter vilka inte alltid är uppskattade men ändå måste försvaras såväl som marknadsföras. Detta illustreras på ett glimrande sätt när ”The M.O.D squad” sammanstrålar.

I Nicks liv är inte jobbet det enda som existerar, även om det är detta som präglar filmen och hans vardag. Från ett tidigare äktenskap har Nick en son som avgudar och vill vara som sin far, detta mål kommer han även närmare filmen igenom med lite hjälp av en inspirerande fader.

Fokus i filmen ligger på den konflikt som uppstår mellan tobaksbolagen samt senaten gällande tobakens hälsorisker. I denna debatt, där tobaksbolagen redan från början ligger i underläge, visar Nick sin talang i argumentation samt retorik.

[-]Denna film är inte strålande tack vare dess estetiska upplägg, strålande manus eller story. Storheten och underhållningen i denna film kommer från karaktärerna, kvickheterna, samt moralen. Huvudrollsinnehavaren (Aaron Eckhart) skildrar på ett strålande sätt hur en man med Nicks yrke bör vara beskaffad. Han lär sin son att själv göra sina val i livet och att inte alltid lyssna på vad någon säger utan försöka förstå vad de menar, just för att inte låta sig bli manipulerad. Nick är också en rättvisans man som inte vill styras av majoriteten eller vad man bör tycka. Nicks son är också en karaktär man kommer att älska, inte bara för hans intelligens samt talförmåga utan även för hans kunskapstörst där fadern är den största källan. Vidare är personen som representerar senaten också precis en sådan stressad typ man räknar med att denna typ av människor är. Tråkig, inskränkt, nervig är bara några av hans egenskaper som han visar prov på under filmens gång. Och hur skulle dessa i kombination med en man som är raka motsatsen kunna bli fel på film?

När jag säger att det är kvickheternas film syftar jag på alla, minst sagt, effektiva övertalnings- samt övertygningsknep som Nick ger prov på. Han visar till exempel i en scen hur man mutar en man som hatar mutor till att ta emot en muta(?). Vi får också se prov på hur vi själva väljer att se det vi vill se, vi tar upp det som är farligt när vi vill att det skall vara farligt men lämnar andra onyttiga ting åt sidan. Detta gör vi dels för att vår personliga ståndpunkt är för eller emot en viss företeelse, dels för att vi ibland blir blinda för vad vi egentligen säger när vi fäller en utsaga. Filmen igenom får vi också höra en del härliga uttryck som ”cancerboy” och ”You know that guy who can pick up any girl… I’m him on crack.”

Moralen har redan nuddats vid, men denna film kan tolkas djupare än vad man tänker vid första anblicken. Inte bara får vi lära oss samma sak som Milgrams test visade oss; att vi lyder auktoriteter. Det som filmen tar upp är dock att vi bör våga ifrågasätta dessa, inte bara för vår egen skull utan också den fria viljans skull. Vidare snuddar filmen vid ämnet hur ens yrkesuppgifter kan göra dig till en person hatad av samhället, trots att man de facto inte gör något annorlunda än någon annan, det enda detta hat kommer ifrån är dina arbetsuppgifter och din yrkesmässiga karriär. Problemet, och den lite mer filosofiska frågan, som uppstår här är följande: Om alla arbeten som ingen vill ta, med risk för att bli o-omtyckt, inte tillsattes, hur skulle då samhällsbilden se ut? Svaret är inte speciellt svårt att lista ut, kaos skulle uppstå. Om man drar detta steget längre och funderar på om ingen tog sitt ansvar och gjorde alla saker i ens liv som gör att man blir mindre omtyckt, hur skulle då världen se ut? Om alla hela tiden drog sig för de små, men många gånger irriterande åtaganden som vi har gentemot varandra skulle paradiset eller helvetet då uppstå? Skulle alla människor vara konstant glada eftersom inget jobbigt någonsin penetrerade ens vardag, eller skulle allt gott försvinna i dunklet av vardagen?

Man kan dra det mycket längre men det är inte vad jag ämnar göra här, jag vill endast påvisa att Thank you for smoking må verka ytlig och humoristisk vid första anblicken, men kanske finns där ett djup bortom vår associationsförmåga. Oavsett om detta existerar eller ej så är filmen på det ytliga planet en klockren fyra, om det dessutom finns ett djupare plan är det en än mer klockren fyra.