RecensionMan on Fire

Creasy (Denzel Washington) är en tyngd man, med bakgrund som CIA-agent och med många lik på sitt samvete, som han högst ångrar. Av den anledningen super han bort skallen och läser bibeln för att glömma sorgen. Men han bestämmer sig ändå för att ta jobbet som livvakt åt flickan Pita (Dakota Fanning), som bor i Mexiko City som härjas utav korruption och kidnappningar.

Vi har den deprimerade Creasy och den nyfikne och glade Pita. Pita blir självfallet intresserad av Creasy och försöker lära känna honom, men han är för det mesta tyst och allmänt ointresserad av flickan. Han vill bara vara hennes livvakt och ingenting annat, och han får ju bara betalt för att skydda henne, inte för att vara hennes vän, som han själv uttrycker det.

Creasy skjutsar Pita till skolan varje dag och på skolan träffar han även en nunna. Här upptäcker vi hans kunnande i bibeln, således är han en god man, innanför allt yttre. En dag följer han med Pita till simhallen. Hon simmar alltså, och är duktig, men hon vinner aldrig, beroende på starten, upptäcker Creasy. här börjar deras närmande, när Creasy börjar träna Pita hela dagarna i familjens egna pool, för vi måste ju komma ihåg att överklassen alltid har massor tid över att leka i poolen, och efter lite enkel övning vinner hon för första gången. Hon har blivit bättre, och naturligtvis även Creasy. Han öppnas upp, blir glad, pratsam, och ser storheten i Pita, inte som simmare, utan som människa. Likaså upptäcker Pita storheten i Creasy, inte som livvakt, utan som människa. Filmens utveckling sker parallellt med dessa två själars utveckling mot det bättre, och är frid och fröjd, dock inte filmens intrig, karaktärer och karaktärsstudier. Allt sker på dagisnivå.

Det rör sig som sagt inte om någon som helst komplexitet, utan det ska vara Hollywoods enkla gestalter som utvecklas mot det bättre. Det måste vara så helt enkelt. Att en film ska vara svår att se, att man måste tänka och utvecklas som tittare, är fullständigt oacceptabelt. Vi vet ju att Steven Spielberg hyllas som geni, så varför ändra ett vinnande koncept.

Detta får som sagt ett abrupt slut när Creasy, blodig efter att han kämpat in i det sista för att Pita ska få behålla sin frihet, ser Pita kidnappas av ett gäng skurkar, inklusive några korrupta poliser. Förhandlingen som skulle få fri flickan misslyckas, och Pita antas död. Creasy vill självklart hämnas.. Här startas ett blodigt hämnddrama.

Den här delen av filmen är våldsam och blodig när Creasy använder så mycket våld och brutalitet som han bara kan. Första delen som var ett typiskt led i amerikansk filmskapande, fortsätts med ett nytt sådant steg. När första delen bestod av klassisk amerikansk familjefilm, består nästa del av politisk influerad film som ska berättiga kriget mot terrorismen. En utsatt flicka, som ska stå för det fria; demokratin, och några kidnappare som ska stå för det onda; terrorismen. Mitt bland dessa står Creasy, hjälten, som står för räddaren i nöden; USA. Han använder sig av alla medel som han kan, \"Målet helgar medlen\", som det heter. Dessa medel står för det nödvändiga; Guantanamobasen; tortyren; våldet; utpressningen. Det är så tydligt, så genomskinlig, att det inte sant. Det är helt enkelt lätt att genomskåda skiten.

Att det sedan, filmtekniskt, är simpelt och rörigt gjort gör det inte bättre. Regissören använder sig av någonting som liknar MTV. Snabba och skakiga klipp, skakiga zoomningar, dunkel ljus- och färgsättning etcetera. Regissören Tony Scott tror att det är nyskapande och häftigt, jag anser att det är jobbigt och billigt. Bra är det inte.

Jag menar trots allt inte att våld och hämnd per automatik är dåligt. Man on Fire innehåller dock fanatiska moraliska aspekter, som gör det outhärdligt att titta på.

Regissören förstår även det att om tittaren glömmer av målet Creasy har satt upp, att rädda flickan, kommer tittaren att tycka att han är en skitstövel. Därför måste vi alltid påminnas av detta. Vi måste förstå att dessa två huvudpersoner har någonting gemensamt, att de är samma själ. Vi ser det ganska tidigt i filmen. När Creasy kör Pita till skolan, tror Creasy att de blir skuggade av en annan bil. Därför lånar han en penna av Pita och skriver av bilens nummerplåt. Pita känner på sig vad han gör, och gör samma sak. Vi förstår att de har någonting gemensamt, något djupare.

Efter kidnappningen ser vi bilder av de båda samtidigt, som flyts ihop, de blir ett. Vi drar då slutsatsen att dessa två har någonting, vi förstår att Creasy måste måste bomba ihjäl irakierna och afgha… förlåt. Jag menar kidnapparna. Det är den enda rätta.

Patetiskt är vad det är. I slutet ser vi även Creasys vandring. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag förstår att det ska symbolisera Jesus sista vandring. Komiskt…

[-]Jag förundras över hur recensenter beskriver filmen som någonting med karaktärsstudier (i positiv bemärkelse) och att man berörs. Detta gäller både amatörrecensenter och recensenter på de stora tidningarna. Jag förbryllas gång på gång. Att människor älskar den på grund av \"snygg film, snyggt och häftigt våld, tuff Denzel Washington och balla explosioner\" kan jag förstå, sådana omdömen och hyllningar finns det till de flesta filmer, och ingenting jag tar på allvar eller bryr mig om. Men att omdömet är på nivån som \"känslostark, fin relation mellan två människor som har gått vilse, bra rolltolkning fastän en oerhört komplex karaktär\", och utav så kallade proffs gör mig yr i huvudet.

Då har man knappast sett mycket film, film gjort på hjärta och rena känslor. Istället har man stannat på en låg nivå, en nivå som filmer som \"Rädda Willy\" och \"Såsom i himmelen\" är gjorda på.

Man on Fire är en sådan film. En våldsam familjefilm skulle jag kalla det. Att filmskaparen har lyckats maskera detta är för mig ett stort mysterium. Måhända genom att få bort all glans; all glitter: all glamour; all överdriven sentimentalitet och gråtfester, som genren annars alltid dras med, och istället satsa på tortyr och våld, ett mer allvarligt tema, och försöka göra något visuellt och nyskapande bildspråk.

Men vad vet jag…