Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionIndiana Jones och kristalldödskallens rike



Jag kan se den om och om igen. Utnött efter femtioelva omgångar i den förlåldrade VHS-spelaren, bandet märkt med pappas sliriga handstil, så som den har sedan jag visste vad ett videoband var. Raiders of the Lost Ark, eller Jakten på den försvunna skatten som den heter på svenska, är filmen jag ätit frukost till, tröstat mig med efter en pojkväns dumpning och garvat åt ihop tillsammans med brorsan.

Vi kan replikerna utantill, Indys gestikulation och de tvärrätta vändningarna. Över tjugo år på nacken och helt sonika ett av de få äventyrsepos med alla rätta element – illvilliga antagonister, biljakter, pistolskjutande, överlevnadsknep och lite kärlek därtill. Raiders satte ribban för hur kommande blockbusters skulle se ut, både de med Indiana Jones i titeln och de utan.

Det är därför inte svårt för Indiana Jones och kristalldödskallens rike att överträffa sin förebild. Allas vår favoritarkeolog med oxpiska och filthatt, är efter nitton års tystnad tillbaka. Den här gången är det sovjeter som besvärar Indy. Med Irina Spalko (välspelad av Cate Blanchett) i spetsen, leder de farliga plundringshärvor. Målet är att ansamla alla de artefaker kända som kristalldödskallar, och vad sovjeterna vill göra med dessa kan en annan bara lukta sig till. När Indy stöter på den unge motorcykelkillen Butch, rörs det om ytterligare i grytan.

Harrison Ford är naturligtvis äldre här, men ändå fräsch och trovärdig som den otursförföljde skolprofessorn. För mig ÄR han Indiana Jones, oavsett vilka andra roller han spelat genom åren. Mitt hjärta når nästan sin bristningsgräns när Indy ler sitt sneda leende och den triumferande titellåten drar igång. Dum-dum-dum-dum... Och du känner att allt är på sin plats. [-]Magin finns fortfarande där. Att filmen gjorts med viss presationsångest är dock uppenbar. Ibland undrar jag om inte Steven Spielberg och George Lucas av en enda anledning givit oss dubbel dos av det som gör de tidigare Indiana Jones-filmerna magiska: att tillfredställa publiken.[*]

Men, det blir för mycket av det goda. Skämten går på repeat och är ibland tarvliga. Stundvis tycker man att Indy och hans följe klarar sig lite för bra ur kniviga situationer. Alltid är det gasen i botten som gäller, utan en lugn stund att pusta ut och reflektera över handlingens utmynnande. Det drar tyvärr ner helhetsbetyget, men filmen lyfts ändå när hetlevrade Marion (Karen Allen), Indys gamla flamma från Raiders, gör entré. Precis som karaktären Vesper i Casino Royale var den ultimata matchen för James Bond, är Marion den perfekta kvinnan för Indy. Det är därför extra trevligt att se Ford och Allen glänsa ikapp med varandra.

När folk suckandes tar sig ut ur biosalongen med \"den sög ju\" som huvudsakliga kommentar, kan jag inte göra annat än att misstycka. Indiana Jones och kristalldöskallens rike är inte en snudd i närheten av medryckandet i Raiders, men helt klart en värdig avrundning på den nu kompletta Indiana Jones-sviten.