RecensionThe Happening
En vanlig eftermiddag i Central park, New York. Folk promenerar igenom parken i vanligt vardagslunk på väg mot olika mål, då det plötsligt börjar hända märkliga saker. Människor börjar tappa minnet, för att sedan trilla ihop på marken och dö. På en byggplats i närheten av parken så uppstår en liknande händelse där byggarbetare faller ner döende från byggställningarna. Samtidigt håller gymnasieläraren Elliot Moore (Mark Wahlberg) en lektion i naturvetenskap på en skola någonstans i New York, då beskedet kommer att ett okänt virus har drabbat staden och att en evakuering är ett faktum för samtliga invånare. Elliot flyr med sin familj för att samtidigt söka efter sanningen.
M. Night Shyamalan blev kritikerrosad för \"Det sjätte sinnet\" och filmpressen hyllade honom som den nya Steven Spielberg. Av förklarliga själ så har förväntningarna på denna krävande och egocentriska man varit höga genom åren. Han skriver, producerar och regisserar i sina samtliga filmer, vilket han har fått lida pina för i kritikervärlden där han beskyllts för att vara en envåldshärskare som vägrar ta hjälp av andra, och därför ansetts bara leverera halvdana produktioner som inte kommit i närheten av ovan nämnd film. Personligen så har jag alltid fascinerats av hans enkla och nakna berättarkonst där det konkreta hela tiden har legat på karaktärsnivå, medan den huvudsakliga handlingen har lagts på ett mer symbolistiskt plan.
I The Happening så har han gått ett steg längre i sitt berättande. I tidigare filmer har han koncentrerat huvudkaraktärernas öden på ett mer individuellt plan, där ett mörkt förflutet ofta figurerat i deras liv och varit ett stort avgörande för deras befintliga situation, det har handlat mer om en individuell och själslig flykt inombords. Men här är det raka motsatsen. I och med att detta är en så kallad katastroffilm så är det den stora massan som här tvingas fly från något befintligt. Katastroffilmer har alltid klingat lite ont inom mig. Det har varit ett aktuellt ämne under en längre tid med tanke på alla naturkatastrofer och dess följder, men tyvärr så har budskapet inte burits fram på ett humant sätt, utan det har mer känts som ren propaganda från Amerikanarnas sida.
Det är detta Shyamalan har lyckats undvika i sin senaste film. Här finns det inga fladdrande amerikanska flaggor, eller någon medelklasspappa som blir hela mänsklighetens stora hjälte, utan här handlar budskapet enbart om människors rädsla och fördomar. Att han kritiserar människors agerande i svåra situationer är tydligt märkbart. Vi har alltid en förmåga att försöka hitta en specifik syndabock när något globalt och otäckt inträffar, istället för att tänka efter om det är vi själva som har påverkat situationen till det den har utvecklat sig till. Det märks speciellt i början av filmen när katastrofen är ett faktum och alla spekulationer som då uppstår om vad som ligger bakom katastrofen börjar figurera bland folkmassorna.
[-]Shyamalans sätt att förmedla rädsla är mycket visuellt och storartat men samtidigt enkelt och stilrent. Specialeffekter har han alltid arbetat sparsamt med och så även här. Det onda i filmen figurerar mer som osynliga väsen vilket gör att paniken och rädslan blir väldigt intensiv filmen rakt igenom. Han lägger stor tyngd på ansiktsuttryck och individuella ageranden hos karaktären, och de fysiska dödsscenerna känns mer överskådliga än detaljerade, vilket höjer filmens personliga karaktär. Filmen är mestadels koncentrerad enbart på Elliot Moore och hans familj, och deras sökande efter sanningen, vilket jag tycker var ett smart drag av regissören. På så sätt kommer filmens egentliga budskap fram på ett egensinnigt och detaljrikt sätt.
Elliot är en intensiv karaktär som pendlar mellan rädsla, hysteri och viljestyrka att försöka hitta svaret på gåtan, och det tycker jag Mark Wahlberg gör på ett övertygande sätt. Han kompletteras bra av Zooey Dischanel som spelar Elliots hustru Alma Moore. Oftast så kan ett relationsdrama i en sådan här typ av film bli klichéartat och överdrivet, men även här har regissören hittat en bra balans mellan relation och befintlig handling. Det märks att det har lagts ner ett fullskaligt arbete på personregin. Som alltid i Shyamalans rollgalleri, så spelar de mindre karaktärerna en stor betydande roll för filmen, och det är sällan någonting känns som utfyllnad. En som imponerar stort på mig är Betty Buckley som spelar den hemlighetsfulla Mrs. Jones. Mrs. Jones är den typiska karaktären för en Shyamalan film. En kvinna som lever isolerat från omvärlden för att dämpa sina inre smärtor genom en stark gudstro, och som helt och hållet tappat sin självkänsla.
M. Night Shyamalan har skapat en tät och psykologisk thriller om naturens övermäktiga kraft och människans rädsla för vad den kan ställa till med för konsekvenser. Och jag tycker att han på ett formidabelt sett lyckas få med det viktigaste på det dryga 90 minuterna som är filmens längd, och lämnat onödiga sidoberättelser åt sidan. Jag vill dock poängtera att detta inte är en film med vetenskapliga anknytningar, utan han har valt att lägga budskapet på en mer fiktiv nivå med mycket symboliska inslag, ochdärför kan man inte betrakta filmen som perfekt. Jag ger denna film en stark fyra, för vill man ha högkvalitativ spänning så kommer detta tveklöst att betraktas som en av årets bästa thrillers.
