Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionRoger Dodger



Roger är en hal typ.
Öppningsscenen är en monologvariant av Reservoir Dogs första scen. Snacket går runt ett fullsatt fikabord, men här är det bara Roger som talar. Eller snarare håller tal.

Han berättar i ett om sina teorier kring könsordningen, hur den ser ut och vad den kommer leda till. Hans stil är inte så lite självsäker och hans retorik krossar varje försök till instick från de andra kring bordet. Han är mannen som glatt och sorglöst visslar med munnen samtidigt som han har is i blicken. Han är the center of attention och just den typ av karaktär som varje film vill ha att hänga upp handlingen på.

Men det geniala med en Roger Dodger typ är att man både vill se honom lyckas och misslyckas. Det kan liksom inte gå fel med såna karaktärer. Så länge de spelas lika ypperligt och avslappnat som här av Campbell Scott.

En dag får han besök av sin systers son, sextonårige Nick som han inte träffat på länge. Nick har kommit till storstan för att gå på intervju på Columbia universitetet, men han verkar också vilja ha viss utbildning som bara en morbror som ”får en tjej varje kväll” kan ge. Tillsammans ger de sig ut för att leta upp någon som kan hjälpa Nick ur hans dilemma.

Det är något speciellt med filmer i den här budgetklassen. Roger Dodger ligger på en sorts mellannivå dit det går att locka en del namnkunniga skådespelare, som Elisabeth Berkley och Jennifer Beals som gör två kvinnor i klubbnatten, samt Isabella Rossellini, men samtidigt är den styrd av vissa begränsningar.
Den rör sig i ett fåtal miljöer; här handlar det om barer, kontor, gator och privata lägenheter, inget överdådigt eller svårhanterat. Den utspelar sig också under en begränsad tid.
Den action som erbjuds ligger i dialogerna varför replikerna är så mycket viktigare här än i många andra filmer. Som tur är är det ett riktigt välskrivet manus med repliker som på ett snabbt och smart sätt samtidigt berättar om karaktärerna och står för en gedigen underhållning.

På sätt och vis påminner den en del om Swingers, där den lånar stora delar av ämnet samt den snabbpratande stilen. En ann referens är den stökigt charmiga Dinner Rush, varifrån storstadspulsen och det lilla utrymmenas charm drag hämtas, men här finns också detaljer som liknar Om en pojke.
Alla tre bra filmer, och det är nog ingen tillfällighet.

Det finns olyckliga klaffel, som att en kamera hamnar i bild två gånger, men även det går på något sätt att ursäkta. För tvärtemot filmens huvudperson har den här filmen både hjärna och hjärta.

Debutanten Dylan Kidd imponerar stort, trots att det alltid är svårt att göra det med så pass småskaliga filmer. Han är en bullrigare variant av Woody Allen, en sanningssägare som är intresserad av varför det sociala spelet ser ut som det gör.

Roger Dodger är just den typ av film som försvinner i kölvattnet bakom de djupa fåror som amerikanska blockbusters drar upp. Efter en tid hittar du den en skum kväll i videobutiken och hyr den på vinst och förlust tillsammans med två andra ”säkra kort” bara för att sedan upptäcka att den var långt bättre.