Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSon of Rambow



Son of Rambow är en av de där filmerna som man som filmnörd får höra talas om en lång tid innan man får möjlighet att se den. Den har under en längre tid hypats på internet och alla recensioner har i princip varit överväldigande positiva. Filmen hade premiär på förra årets upplaga av Sundance-festivalen och har därefter kuskat runt på ett gäng olika filmfestivaler. I våras hade den ”riktig” premiär i Storbritannien och nu finns den slutligen att få tag på som brittisk importdvd. I höst kommer filmen även att gå upp på svenska biografer.

Son of Rambow handlar om två mycket olika pojkar som blir vänner med varandra i det tidiga 80-talets Storbritannien. Den ena av pojkarna är faderlös och lever med sin mamma som är med i den kristna sekten Plymouth Brethren (som finns i verkligheten). Han får inte titta på TV och har inga kompisar men en livlig fantasi. Den andra pojken är en ”värsting” som lever tillsammans med sin äldre brorsa (Chuck från Gossip Girl!). Inte heller han har några egentliga vänner. Han tjuvröker, stjäl och filmar av Rambo på den lokala biografen. Till en början utnyttjar han den kristna pojken men efter ett tag blir de vänner på riktigt. Han visar sin piratkopia för den kristna pojken och snart har de börjat producera sin egen Rambo-inspirerade film, Son of Rambow. Det dröjer inte länge förrän de tuffa ungarna på skolan har fått reda på att de spelar in en film och de vill också vara med, vilket hotar de två pojkarnas vänskap.

[-]Regissören av Son of Rambow, Garth Jennings, är mest känd för sin fiaskoartade filmatisering av Liftarens guide till galaxen för några år sedan. Han har också gjort ett stort antal kända musikvideor. Efter ”Liftarens guide…” kanske man inte har så höga förväntningar på hans nästa film, men faktum är att Son of Rambow är en riktig bra och fin film. Det är helt klart en av de trevligaste filmerna jag har sett i år. Storyn är varken ny eller originell; amatörfilmatiseringar har vi bekantat oss med tidigare i år i den roliga ”Be kind rewind”, miljön i filmen känns igen från förra årets succé ”This is England” (även om det här är en mycket ljusare, och betydligt bättre, film) och filmen får mig att tänka mycket på den gamla svenska ”Min vän Percys magiska gymnastikskor”. Trots det känns filmen väldigt fräsch och kul. Den behandlar utanförskap och vänskap på ett lysande sätt. Alla skådespelare i filmen känns perfekta i sina roller, och speciellt de två huvudrollerna gör lysande prestationer. Det här är verkligen en film man blir glad av att se. Inte sedan ”Juno” har en film varit så här charmig. Det är en familjefilm utan några egentliga pekpinnar. Barn får vara barn, med både bra och dåliga sidor.

Soundtracket består mest av typisk ”äventyrsfilmmusik” men en och annan lysande låt dyker också upp i filmen. Jag tycker det var väldigt trevligt att Jonathan Richmans Egyptian reggae är inkluderad på soundtracket. Jag känner mig också tvungen att berömma en väldigt rolig scen som utspelar sig på någon slags hemlig klubb dit barnen går. Den påminner om en rockklubb och ungarna ”knarkar” godis, läsk, ”låtsastatueringar” och sånt där läskigt godis som gör att det knastrar i munnen. Det här är verkligen en jättemysig film och alla som gillar välgjord feel good bör se den!