Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionArkiv X: I Want to Believe



Då en FBI-agent försvinner under mystiska omständigheter, och byråns enda ledtråd är ett självutnämnt medium, ser byrån få alternativ till att söka hjälp hos Dana Scully och Fox Mulder. Båda har sedan länge lämnat arbetet hos FBI bakom sig, men bestämmer sig ändå för att ställa upp, av egna men högst personliga skäl.

Serien Arkiv X ses av många som en symbol för 90-talets
misstro gentemot myndigheter. Och även om filmens handling inte behandlar någon övergripande konspiration, ligger kanske något liknande bakom agenternas återinträde på duken. Framförallt antyds detta i en tagning på två foton, det ena föreställandes George W Bush och det andra FBI-chefen J. Edgar Hoover. Bilderna ackompanjeras av den välkända signaturmelodin av Mark Snow, och med önskvärd tydlighet framstår filmmakarnas åsikter om dessa personligheter och möjligen om makthavare överlag.

Undertecknad är nu ingen Arkiv X-kännare av rang; som mest såg jag kanske fem avsnitt och den förra filmen, tio år gamla ”Fight the Future”. Ändå slås jag av hur tungt det känns att se Gillian Anderson och David Duchovny återvända som sina karriärdefinierande karaktärer. De är ikoner, och en av filmens (dessvärre få) styrkor är hur den tar dem till vara. Även hos oinvigda infinner sig känslan av en lång historia mellan Mulder och Scully, som ger filmen en välbehövlig grund att vila på.

Vidare finns det inte mycket av det rent tekniska att klaga på. Fotot fångar de karga vinterlandskapen alldeles förträffligt, och musiken bidrar med perfekt stämning. Skådespelarna, som utöver huvudrollerna består av Amanda Peet, Xzibit och en synnerligen övertygande Billy Connolly, gör alla fint ifrån sig.

Men dessvärre räcker detta inte tillräckligt. [-]Hade filmmakarna inte haft seriens popularitet och varumärke att falla tillbaka på hade ”I Want to Believe” fallit helt platt, som thriller betraktad. Efter en förvisso snyggt klippt inledning får man gamla klichéer serverade som ett något för gammalt smörgåsbord, scener som man nästan till sista repliken sett tidigare. Hur många gånger, exempelvis, måste vi se scenen där den erfarne men bittre experten säger nej till att ställa upp EN sista gång, när vi vet att han säkert tackar ja i nästa klipp? Om något i handlingen sticker ut är det den obehagliga vändningen kring Billy Connollys karaktär, en präst som med sin motstridiga karaktär får illustrera ett underliggande tema om konflikter mellan gott och ont, rätt och fel.

Kort sagt är ”The X-Files: I Want to Believe” en snygg film med ambition. Jag vet inte om den är trogen seriens kärna, men känner att storyn är konstruerad enligt en extremt dammig thrillermall. Både Duchovny, Anderson och deras karaktärer förtjänar något mastigare att bita i. Jag hoppas på en snar, men mer originell, uppföljare: I really want to believe, helt enkelt.