Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSeven



Jag kan inte ens ha kommit upp i åldern fjorton år när jag för första gången såg David Finchers Seven. Jag kan nu oblygt säga att jag kom ihåg fyra fragment av olika scener, plus att jag hade koll på handlingen. Mer fanns dock inte kvar i mitt sinne såhär fem år efter första mötet med Seven. Trots detta har jag tipsat och informerat flertalet personer om detta \"mästerverk\". Folk har frågat mig om mina åsikter om filmen och jag har svarat det som nästan kändes lite obligatoriskt: det är en fantastisk film, en av nittiotalets bästa. Idag tröttnade jag på att göra en höna av en fjäder och bestämde mig för att se om filmen i hopp om att komma ihåg mer den här gången.

I en stad som gud vänt ryggen och där en ny syndaflod hela tiden känns hotfullt nära finner vi mordutredaren Somerset (Morgan Freeman). Seg som farfars gamla skosulor försöker han utföra sitt arbete i en värld där ondskan och det mänskliga förfallet osar ur varje hörn. Introducera sedan den betydligt yngre hetsporren Mills (Brad Pitt), nyinflyttad och ytterst ivrig på att sätta dit alla tänkbara ogärningsmän. Lägg sedan till en intelligent, beräknande mördare som utför ohyggliga mord efter de sju dödssynderna.

En gravt överviktig man som tvingats äta till bristningsgränsen och vidare, en prostituerad penetrerad med en knivförsedd strapon och en man som tvingats överleva trots att hans kropp sagt upp sig för länge sedan är några av de vidriga brottsplatserna som presenteras. Som tur är så presenteras just bara brottsplatsen, verket är nog att se. Själva tillvägagångssättet kan man bara föreställa sig, med chockerande resultat.

En annan film som sägs vara en av nittiotalets bästa är Fight Club. Filmerna har några få saker gemensamt, de uppenbara är regissören David Fincher och skådespelaren Brad Pitt. Sedan har vi den närmast sjukliga perfektionen som ger känslan av att varenda liten bildruta, vartenda klipp, alla små rörelser och gestikulationer är uttänkta in i minsta detalj. Det snygga fotot hjälper självklart till, men för mig är det själva känslan som förmedlas, att allting räknas. [-]Detta är ingen film med en grundstory, några viktiga karaktärer, några som fyller ut och lite småscener som bara finns där. Detta är ett verk där allting är hjärtat, där allt är den där viktiga nerven som pulserar igenom minsta lilla förändring i scenerierna eller karaktärernas uttryck. Det här är den filmen där inget är oviktigt, där inget lämnas åt slumpen, där inget bara finns där, det här är filmen som ger perfektion en mall.

Rollbesättningen är minst sagt imponerande och levererar dessutom på toppen av sin förmåga. Den heliga krafttrion bestående av Freeman, Pitt och Kevin Spacey är ett rent nöje att skåda. Brad Pitt är kanske inte alltid den mest exemplariska av skådespelare, men när han lyckas gör han det med råge. Spacey och Freeman är mer förutsägbart briljanta, även om man aldrig slutar förvånas.

Jag får en mysig känsla av den här filmen. Nej, jag är inte mentalt sjuk eller perverterad på något sätt, åtminstone inget som tåls att nämnas just här. Däremot är min uppfattning av mysig att allt känns bra, säkert, hemtrevligt. Med det säger jag inte att filmen inte bjuder på överraskningar, utan helt enkelt att allt ligger i såpass kompetenta händer att man aldrig oroar sig. Man tänker aldrig \"vad fan menar de nu\" eller kliar sig i huvudet över varför de valde just den där riktningen med filmen. Man låter sig svepas med i alla svängar för man vet att även om vägen svänger så kommer man aldrig åka av.

Efter allt euforiskt prisande känns kanske min betygsfemma självklar. Faktum är att det inte var så självklart, fyran fanns hela tiden i bakhuvudet, den stenhårda, granitsäkra fyran. Femman uppenbarade sig inte förrän jag redan tryckt ner fyran, inte förrän mitt pekfinger låg ovanpå den där lilla tangenten ett snäpp ifrån maximum insåg jag att det inte var ett rättvist betyg. När jag inte kan säga något på rak arm som jag inte tyckte om kan det inte bli något annat än den där femman. Femman som fastställer att detta är en av nittiotalets bästa filmer.