Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionMaria Larssons eviga ögonblick



Bara namnet: Jan Troell. Det klingar troligen mer av klassiskt svenskt filmhantverk än någon annan nu levande regissör, då den ena efter den andra av den forna skolans jättar har fallit. Efter Bergman, Widerberg och deras gelikar står Troell ensam kvar. Därmed inte sagt att han är ensam att göra det han gör – tvärtom är hans filmer snarare måttstocken både för vad de flesta manliga svenska regissörer födda före 60-talet försöker skapa (sällan med samma lyckade, men ofta med ytterst mediokert, resultat) och för vad de jämngamla filmkritikerna anser vara värdefullt (vilket förklarar det osedvanligt höga antalet besökare på pressvisningen och de efterföljande applåderna). Följaktligen finns det alldeles för många svenska landsbygdsskildringar som utspelar sig i en svunnen tid, med ett par siffror för mycket i dagstidningarnas betygsättningar.

Att en viss typ av film är överrepresenterad behöver ju dock inte betyda att den är ointressant per se, men ibland krävs det en påminnelse om detta. Just en sådan påminnelse är ”Maria Larssons eviga ögonblick”. Den innehåller allt det som vi vant oss vid och förväntar oss – såsom tidigt 1900-tal, Skåne, snigeltempo, Mikael Persbrandt, barn och alkoholism – men allt är så sanslöst mycket mer kompetent genomfört än hos merparten av filmens genrefränder. Allt från skådespeleri, scenografi och inte minst det ljuvliga fotot är av hög klass. Även musiken är mer passande än i till exempel Troells egna ”Så vit som en snö”.

[-]Över huvud taget fungerar ”Maria Larssons eviga ögonblick” som en fortsättning på, eller utveckling av, ”Så vit som en snö”. Båda gestaltar autentiska kvinnor som bryter mot konventioner, och passar på att berätta en hel del om Sveriges och omvärldens utveckling under det förra seklets första del. Men där ”Så vit som en snö” i stora delar både tappade struktur, flöde och konsekvens, led av allvarliga brister i rollsättning och en del teatrala prestationer, och hade ett par romantiska scener där estetiken plötsligt slog över i toalettpappersreklam, är ”Maria Larsson” både hårt hållen, skitig och välspelad. Maria Heiskanen är utmärkt i huvudrollen, nämnde Persbrandt gör en av sina standardroller (alkoholiserad kvinnotjusande pappa), men bättre än någonsin, Jesper Christensen fortsätter att imponera (men har svårt att toppa sin prestation i ”Bänken”) och Amanda Ooms är lyckligtvis inte med speciellt mycket.

Jan Troell utvecklar inte temat, men det behövs kanske ändå inte när man är dess uppfinnare. Han visar dock sina kloner hur de borde ha gjort när de försökte göra samma sak, liksom att de med största sannolikhet aldrig kommer lyckas.