RecensionBopha - Frihetens seger
För ovanlighetens skull en skildring av apartheidtidens Sydafrika där vi slipper en vit huvudperson (med samvete) som det hela ska skildras utifrån. Den stryker inte de styrande vita medhårs (om någon till äventyrs trott det) men den stryker inte de förtryckta svarta medhårs heller. För de styrande vita visste precis hur man skulle skapa motsättningar hos motståndarna, något som filmen visar upp på ett utmärkt sätt. Och att alla vita per automatik inte är rasistiska fähundar, eller alla svarta helgon, är filmens verkliga styrka.
En annan smart detalj är att regissören sparat på att visa upp en massa våld, vilket ämnet ju onekligen inbjuder till. Den tortyr som flera gånger förekommer i filmen, visas inte. Däremot uppladdningen till det som komma skall, och konsekvenserna efteråt. När man får se offren känns det nästan som om man själv fått en rejäl örfil.
Bra skådespelare över lag. (Jag saknar dock Zakes Mokae. Var han upptagen?) Det är riktigt skrämmande att se Malcolm McDowell titta upp på en ettochetthalvt huvud längre Danny Glover och väsa fram en hotfull replik. Egentligen borde det vara skrattretande men McDowell lyckas verkligen vara förtyckande till och med ur ett så klassiskt symboliskt underläge.
Filmens struktur känns lite ostadig. Kanske det kan skyllas på att Morgan Freeman och det faktum att han regidebuterade. Men det är ändå en klart godkänd debut.
David Watkins foto är något av en besvikelse, även om det glimtar till lite ibland. Jag hade hoppats på fler av hans läckra bildkompositioner.
James Horners musik är sparsmakad men effektiv och ljusår ifrån de bombastiska alster han komponerat till diverse blockbusters. Han kan annat men får alltför sällan visa det, tyvärr.
För oss som var med och agerade på olika sätt mot apartheid innehåller filmen egentligen inget nytt. Men det är hyfsat välgjort och trovärdigt. För den med ytliga (eller inga) kunskaper om apartheid kan nog filmen vara såväl mer gripande och upprörande, som upplysande, än den var för mej..
