RecensionValkyria
Vad skulle västvärlden göra utan andra världskriget? Inte bara har vi fått många ologiska gränser och evighetslånga hatfyllda konflikter på många kontinenter. Vi har dessutom fått en kader av arketypiska onda människor och symboler att använda, suga ut och vrida ur. Historien skrivs av vinnarna sägs det, och inget fenomen i vår tid gäller det mer än hur tyskarna och Tyskland beskrivits på film.
I ett tält vid den nordafrikanska fronten sitter den tyske översten Claus von Stauffenberg och funderar över varför kriget så mycket handlar om att försvara Hitler och inte Tyskland. Han anser sig vara nationalist, men saknar övertygelsen om att allt hans führer säger är otvetydigt sant och rätt. Denna tvekan är den bärande tanken genom hela berättelsen; är det verkligen så att alla tyskar var nazister och att alla hatade judar, att alla skulle gå i döden för Adolf Hitler? Vi har matats med den sanningen genom årtionden efter kriget, så som tyskarna matades med Hitlers propaganda under detsamma.
Filmer som Schindlers List och Der Untergang har tagit ett bredare och mer nyanserat grepp på denna bild och det är hög tid att vi i övriga världen får veta mer även om det interna motståndet och missnöjet med Hitlers politik och krigföring. Det har gjorts film om överste Stauffenberg tidigare, men inte med den här spridningen och tyngden i och med att självaste Tom Cruise spelar den tyska officeren. Inledningsvis pratar han tyska, vilket gav en väldigt obehaglig känsla i magen, för tänk om de skulle spelat in en film om Tyskland, med amerikanska skådespelare som pratar tyska. Hemska tanke! De lyckas tvärtom att på ett öppet sätt säga Ja, vi är amerikaner som spelar tyskar på engelska, men vi förstår att man pratade tyska i Tyskland på 40-talet, vilket är väldigt befriande.
Attentatet på Hitler som genomfördes av överste Stauffenberg och hans allierade var det sista av 15 kända attentat, genomförda av tyskar. Hur de slutade vet vi han överlevde samtliga. På så sätt är själva ramberättelsen i princip ointressant, på samma sätt som att man inte blir förvånad när det stora skeppet sjunker i slutet på Titanic. Men om man inte har en intressant och spännande historia måste man ersätta det med relationer och bihistorier som bygger upp och förstärker ett tema eller tanke med filmen. Den stora skillnaden mellan Valkyria och just Titanic är att där man i Titanic är väldigt intresserad av hur det ska gå för kärleksparet och många av de andra karaktärerna så sitter man i Valkyria och funderar på hur det kommer skita sig med attentatet, eftersom man vet att det ska misslyckas.
Överstens familj är viktig för honom förstår man, men det praktiska engagemanget sträcker sig till oro för hur de har det eller ett par misslyckade telefonsamtal. Hur övriga personers relationer till familjer och käraste ligger till ägnas ingen tid och det gör att hela känslan är väldigt steril och politisk. Låt vara att det är väldigt intressant att se denna historiska händelse iscensatt, med väldigt bra kvalitet på hantverket. Det blir ändå alldeles för tunt och lite autenticitet i slutändan. Trots en hel del goda insatser lämnar man salongen med känslan av att det är klart att de misslyckades, de var ju bara amerikaner som spelade tyskar!
