Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

Recension1408



Jag är ett stort fan av skräckfilmsgenren, och har därför tyvärr tvingats genomlida många mediokra filmer. Det verkar vara otroligt svårt att kombinera bra handling, regi och skådespeleri med skräck. För mig är känslan av att bli riktigt rädd av en film en kick, men den förtas ofta av alla klyschor och billiga skrämseleffekter som den här genren är proppfylld av. Det finns dock exempel på filmer som enligt mig lyckas förena allt det man vill ha ut av en skräckfilm, som Exorcisten (1973) och The Shining (1980), och den betydligt nyare The Ring (2002). Det är uppenbart att regissören Mikael Håfström också har inspirerats av dessa filmer, men tyvärr faller han på mållinjen. I 1408 hittar man precis allt det som gör den här genren så urvattnad.

Filmen börjar emellertid mycket bra, vi får följa den luttrade författaren Mike Enslin (John Cusack) som gjort sig en karriär på att skriva kiosklitteratur om hemsökta platser, hotell, kyrkogårdar, etcetera. Han får ett tips om ett hotellrum på hotell Dolphin i New York som sägs vara hemsökt. Intresset ökar när han försöker boka rummet, men nekas av personalen. Det visar sig att det skett många fasansfulla olyckor och självmord i detta rum under årens lopp, och Mike besluter sig för att besöka rummet för att undersöka om det finns någon paranormal aktivitet.

Han får träffa hotellchefen Mr. Olin (Samel L. Jackson) som med hjälp av sprit och cigarrer och efterhand alltmer desperata övertalningsförsök försöker få Enslin att låta bli att gå in i rummet. 65 dödsfall har skett i rummet totalt, och inte ens städerskorna får gå in där i annat än tio minuter i taget, en gång i månaden. Det är, som Mr. Olin uttrycker det ”An evil fucking room”.

Så här långt har vi alltså en klassisk skräckfilmsuppbyggnad, och den lyckas Håfström väldigt bra med. När Mike Enslin väl sätter nyckeln i låset är man riktigt spänd och förväntansfull. Väl inne i rummet börjar det ske övernaturliga saker med accelererande hastighet, och det var här någonstans min entusiasm övergick i skepsis, och småningom i besvikelse.

Vid några tillfällen gick det kalla kårar längs min ryggrad, men det håller inte i längden. Det är som att alla tänkbara skräckeffekter skall användas på en och en halv timme, och det blir för mycket. Enslins pappa, exfru och dotter passerar revy i rummet om vartannat, men det är för dåligt underbyggt för att man skall bli riktigt berörd av det. Personer man sett tidigare i filmen dyker upp, men det är svårt att hinna uppfatta vilka de är. Överlag är det psykologiska effekter som är skrämmande i filmer, och det är det Håfström misslyckas med. Det är klart att man hoppar till av ett plötsligt volymstarkt ljud, men det går inte att bygga upp en genuint obehaglig stämning bara på påkostade specialeffekter och billiga skrämseleffekter.

[-]John Cusack gör ett habilt jobb, men han känns, precis som filmen i helhet, inte riktigt överygande. Manuset är baserad på en novell av Stephen King, vilket (med undantag av tidigare nämnda The Shining) oftast brukar vara tecken på en medioker film. Tydligen har Stephen King sagt att denna film är den enda som gjort hans böcker rättvisa, men jag skulle tro att 1408 fungerar bättre som novell. Det finns ingredienser nog att koka ihop minst tre skräcksuffléer, men kakan faller platt ihop. Ju längre filmen lider desto sämre blir den, och det blir en mycket svag tvåa i betyg. Inledning är trots allt bra och ett par riktigt obehagliga scener räddar filmen från lägsta betyg, men det här är verkligen inte en bra film.