RecensionAugust Rush
Jag minns första gången jag vart riktigt besatt av musik, då räknar jag bort Mora Träsk och sånt man lyssnade på när man var \"liten\". Det var hur som helst längesen. En artist som jag ville bli som då var Bruce Dickinson i Iron Maiden. Jag trodde och tyckte att han var en fantastisk musiker, sen var det ju min första egentliga
musikidol. Jag visste inte vad fan han sjöng om i Iron Maidens låtar, men det var ju strunt samma. Sättet han sjöng på och musiken bandet lirade var ju helt fantastiskt. \"Aces High\" spelades så många gånger i min stereo att jag fortfarande kan texten på ett sånt där skönt \"missheard lyrics\"-sätt blandat med barnengelska.
Åren gick, Iron Maiden släppte några nya plattor. Bruce lämnade Iron Maiden och körde sitt eget soloprojekt. Jag blev äldre och började lyssna på hårdare musik. Jag lyssnade knappt på Maiden mer, men musik slutade jag inte lyssna på. Än i dag anser jag fortfarande att Iron Maiden är ett av de bästa banden som funnits. Många har försökt, men inte en enda av de jag lyssnat på efter Iron Maiden har blivit lika folkkära eller stora.
Men efter att jag slutade att lyssna på den hårdare hårdrocken så gick jag tillbaka lite, och nu lyssnar jag på i princip allt som har elgitarrer och låter bra i mina öron. Min kärlek till filmer har alltid funnits där, men att musiken betyder så fruktansvärt mycket för en film det upptäckte jag egentligen inte förens jag såg The Departed, vilken också fick upp mina ögon för Dropkick Murphys. Visst så gjorde musiken mycket innan också, men det var The Departed som fick mig att förstå det på riktigt, det var den filmen som fick polletten att trilla ner skulle man kunna säga. Därför var det kanske bra att jag inte såg August Rush förens nu.
Jag har haft filmen i min \"Vill Se\"-lista ett tag, jag trodde inte att jag skulle gilla den, men jag hade fel, väldigt fel.
Meyers har jag väl aldrig gillat, kanske för att jag inte gett honom en ärlig chans, kanske för att han inte vart med i tillräckligt bra filmer. Känns bara som att han vart en störande jävel innan jag såg denna film. Robin Williams däremot, han gillar jag så där hade vi något possitivt. Historien i sig intresserade mig inte särskilt mycket om jag ska vara ärlig, den handlar om musik, kärlek och en föräldralös pojke som ska hitta sina föräldrar. \"SO?!?\" tänkte jag. Det gör ju ganska många filmer. Att beskriva filmen för någon som ovan är som att fråga efter en låt som handlar om kärlek och där artisten sjunger \"Oh baby i love you so!\" så går väl alla låtar?
[-]Sanningen är att ingenting med August Rush är dåligt. Musiken är något av det mest imponerande som jag hört, särskilt de rocklåtar som Meyers utför. Det är som musikskrivaren braksket både Beethoven och Mozart ur sina
respektive kläder. August Rush är redan, efter bara första gången jag sett den, en av de mest imponerande filmer jag någonsin vilat mina ögon på.[*] Antagligen den mest överraskande filmen jag sett också, för jag förväntade mig verkligen inte detta. Ser du dessutom den här filmen med en tjej som tillhör MTV-brigaden som gillar Chris Brown och allt vad dom heter, så har du en blöt axel. Jag är nästan helt övertygad!
Nu till handlingen. Lyla Novacek (Keri Russell) hade allt. Hon hade en strålande karriär som musiker och hon kommer med största sannolikhet att spela med alla stora kompositörer genom sitt näst in till perfekta cello-spel. Louis Connelly (Jonathan Rhys Meyers) är en gitarrist och sångare i ett rock-band med en tydlig irländsk röst. Samma kväll har de båda spelning på två olika platser i New York, och exakt samma natt träffar de varandra på en fest. De blir förälskade vid första ögonkastet, och tillbringar natten tillsammans. De bestämmer sig för att mötas dagen därpå igen, men Lylas far håller de borta från varandra. Han vill att dottern skall turnera över hela världen och att Louis inte skall vara ett hinder för detta. De lämnar staden efter att Lyla blir påkörd av en bil medans hon är gravid. Men utan medgivande från Lyla eller ens hennes kännedom, så adopterar hennes far bort barnet med en förfalskad underskrift.
Elva år senare. Evan (Freddie Highmore) är en utsatt och olycklig ung pojke på ett av New Yorks alla barnhem, men han är ett musikaliskt geni. Han lyssnar till vinden som blåser och ljudet av världen omkring honom. Han önskar att han kunde träffa sina föräldrar mer och mer för var dag som går, så mycket att han till och med räknar dagarna. Han beslutar sig för att rymma eftersom han inser att hans föräldrar inte kommer att hitta honom på barnhemmet. Han strör runt på gatorna i New York där han möter Arthur, som spelar gatumusik för att överleva, genom Arthur träffar han så en mystisk främlig (Robin Williams). Efter det så börjar Evan spela på Arthurs gitarr, direkt så anses han vara en artist som är som gjord för att spela musik världen runt. Han tar sig artistnamnet August Rush, och hoppas att hans nya berömmelse kommer att hjälpa honom att hitta sina föräldrar.
August Rush fungerar oerhört bra för att materialet är helt rätt. Utan musik skulle den här filmen vara som hockey utan puck, som Ramlösa utan bubblorna, som livet utan glädjen... det vore helt enkelt tråkigt. Musiken är helt och hållet skapad av Mark Mancina, som har gjort musik till bland annat Training Day, Twister och Speed. Det om något fick mig att fundera och nästan börja skaka av häpnad, det här är ju något av det vackraste jag hört. Mancina har ju i princip bara gjort musik till actionfilmer förut. Det kan inte stämma tänkte jag, men tydligen.
Skådespelarna är också mycket bra, även om det hamnar i underkant här. Keri Russell och Jonathan Rhys Meyers spelar fantastiskt. Oftast så tycker jag att den romantiska delen i filmer är ganska irriterande och meningslös men i August Rush är den ett undantag. Det är inte bara viktigt för storyn, men när det väl är en romantisk scen så händer det ju något som faktiskt betyder något mer för filmen och inte bara är inläst och påmålat. Dessa scener är bättre än hela The Notebook och A Walk To Remember tillsammans!
Jag lovade en av mina filmtipspolare som tipsade mig om filmen att om den här lilla ungen fick mig att le under filmen, så skulle jag ge honom en applåd helt spontant nån gång. Så mycket som det än suger att jag hade fel så måste jag göra det... nån gång.
Freddie Highmore tillhör för mig samma fack som Dakota Fanning, alltså en unge som skådespelar som om de försöker vinna en Oscar. Det här var ju faktiskt en film som jag gillade honom i precis som i Finding Neverland, där han agerar så moget i slutet av filmen var jag nästan övertygad om att han hade börjat punda i sig en massa tillväxthormoner. Jag kollade snabbt upp detta på IMDb och det fanns ingenting där som nämnde det, så han kommer undan för den här gången.
Men överraskande nog fungerar Highmore bättre som ett riktigt barn i denna film än ett moget barn, jag trodde faktiskt att jag skulle tycka tvärt om, framför allt på grund av vad filmen handlar om. Men fasen alltså den grabben har charm. Han kommer att sätta ett leende på ditt ansikte, en tår i ditt öga, och ett ömmande arsle som du kommer att tacka honom för om några år. Han kan få vilken hård grabb som helst att verka blödig.
Jag skulle ha gett den fyra, men vissa av er känner ju kanske mig. Jag är alltid den som försöker hitta något som håller en film ifrån toppbetyg. Men det går inte. Det skulle vara Robin Williams då, men den karln älskar jag oavsett så det kan jag inte dra ner betyget för.
August Rush är värd en titt när du får tid, eller egentligen så ska du ta dig tid. Det är en bra film som är värd varenda krona. Gå in med lite förväntningar, kom ut med förväntningar som skulle kunna föda ett mindre land. Visst är det förutsägbart, men det var det enda jag förväntade mig också. Efter att ha sett August Rush så är jag helt besatt, jag är helt besatt av filmmusik.
