RecensionControl
Anton Corbijn har länge fotograferat kända band som just Joy Division, Depeche Mode och U2 och även regisserat en del musikvideor. Control är hans första långfilm, och en stark prestation. Fotot är i kontrastrikt svart-vitt, precis som hans kända foton på bandet och dess sångare Ian Curtis.
Sam Riley gör även han en (enastående) långfilmsdebut och är ofta skrämmande lik den riktige Curtis. I filmen får vi följa honom och hans band under några få, intensiva år. Han gifter sig som 19-åring med Deborah Woodruff, vars bok Touching From a Distance manuset är baserat på, men tappar snart intresset. 22 år gammal blir han pappa och 23 år gammal tar han livet av sig.
Bandet Joy Division bildas som Warsaw efter att Curtis träffat några musiker på en Sex Pistols-konsert i Manchester. Snart byter de namn till Joy Division, som bordellerna de tyska soldaterna besökte under andra världskriget kallades, och spelar in en demo. Musikmogulen Tony Wilson ser ett av deras framträdande och erbjuder dem snart att framträda i hans teveprogram och så småningom ett skivkontrakt för hans nystartade Factory Records.
Det dröjer inte länge innan de ger sig ut på en turné, där Curtis får ett av sina första epileptiska anfall. Läkarna vet inte hur de ska behandla honom utan skriver ut en medicincocktail med en lång lista biverkningar, och ordinerar mindre alkohol och mycket sömn. En dag kommer den belgiska ambassadarbeterskan Annik Honoré för att be om en intervju till ett fanzine och de två faller för varandra. Deborah blir alltmer övergiven samtidigt som Curtis blir sämre och får fler anfall, tills det bittra slutet (det sägs att han såg slutscenen av Werner Herzogs Stroszek innan han hängde sig själv).
[-]Biografier är alltid en svår balansgång, eftersom de flesta tittarna dels antas ha ett intresse för den/de filmerna handlar om och dels förmodligen redan vet vad som kommer att hända från början till slut. Även om det förmodligen är en fördel om man är intresserad av Joy Division, tror jag faktiskt att även andra kan se Control och få ut något av det. Corbijn lyckas på många sätt destillera ner hela känslan av grått brittiskt sjuttiotal, postpunk-scenen kring Manchester, Curtis gradvisa försämring och känslan av förlorad kärlek till två timmar utan att man tittar på klockan en enda gång. Vi får en slags lektion i musikhistoria samtidigt som Control är ett mänskligt och tragiskt drama som har potential att beröra många.
Jag kan starkt rekommendera denna på sätt och vis poetiska biografi som varken glorifierar eller glamouriserar dem den handlar om, ett misstag som annars är vanligt. En stark fyra.
