RecensionClockwork Orange
Clockwork Orange är en dystopi utspelad i Englands sena 90-tal. Här får man följa Alex, ledaren över ett gäng drogisar som tillsammans drar runt och sprider skräck på gatorna. De slår ner, sparkar och våldtar precis vem som helst och gärna i deras egna hem, det skapar den största kicken.
Alex blir dock förrådd av sina kompisar, fasttagen, och dömd till 14 års fängelse för mord. Efter att ha suttit av två av dessa skriver han frivilligt upp sig för att vara försöksperson i ett nytt rehabiliteringsprogram som ska få dig att bli botad från dina onda tankar på bara några veckor.
Alex blir placerad framför filmer gestaltande sina egna dåd och med olika mediciner i kroppen får det honom att må illa av bara tanken att begå våldsamma brott. Han blir efter två veckors behandling förklarad frisk och utsläppt i samhället igen.
Filmen är baserad på en novell, med samma namn, skriven av Anthony Burgess. Tillsammans med honom har regissören Stanley Kubrick skrivit om det till ett manus och filmatiserat det hela på ett lysande sätt.
Filmen tar, liksom boken, upp frågan om hur långt samhället får gå för att skapa en värld utan brott? Är det ok att ta bort den fria viljan helt för att våld inte ska existera? Dessa frågor är aktuella även idag och Kubrick belyser detta problem på ett mästerligt vis, men utan att själv besvara den. Han låter tittaren få göra sina egna betraktelser och sedan fatta sitt eget beslut.
Många som såg filmen, speciellt när den kom ut på tidigt 70-tal, uppfattade den som provokativ och alldeles för våldsam, nakenhet är ingenting Kubrick gömmer i filmen och många scener kan vara riktigt råa, men det är inte utan en satir och ironi i det hela. Jag tänker speciellt på scenen när de kommer hem till ett äldre par, våldtar kvinnan och invalidiserar mannen, då sjunger huvudpersonen, Alex, de glada tonerna från Singing in the Rain och dansar omkring medan han sparkar på sina offer. Jag tror Kubrick vill markera hur sjukt våldet egentligen är och hur patetiskt det kan vara.
[-]Malcolm McDowell gör en lysande insats i sin gestaltning av Alex, och jag tror inte filmen skulle vara i närheten av så bra som den faktiskt är ifall det hade varit någon annan där. Hans psykiskt onda ansiktsuttryck som gängledare förvandlas förvånansvärt fort till en oskyldig tonårskilles så fort hans maskering försvinner. Men sen dyker ett Jokern-likt leende upp i ansikten och han är åter en ond galning. Hans trovärdighet i sin roll skapar både medlidande och hat inför honom och man har svårt att sätta fingret på vad man känner.
Filmen överhuvudtaget är en skicklig balansgång mellan samhällskritik, våld, sex, psykologi, förräderi och hat, utan att någon gång drilla omkull. Det är här Kubrick kan sin sak som regissör och vet precis vilka portioner som ska tillsättas för att receptet ska bli bra.
Vad angår filmningen så har jag svårt att finna ord för hur vackert det var i många scener. Speciellt det starka ljuset som finns speciellt i början skapar en känsla av att det är en dröm alltsammans, och glidningar, då speciellt i inomhusmiljöer är fantastiska.
Markeras måste också språket som används i hela filmen. Det är någon slags slangordsengelska som talas på ett vis som får mig att tänka på bibeln. Ett genialt sätt att skapa ännu ett djup i filmen.
Detta är kort sagt en av de bästa filmerna någonsin. Jag tror att det är en film man antingen älskar eller hatar. Och jag älskar den.
