RecensionDemonernas port
En skogshuggare springer på en mördad man i skogen, vilket startar en utredning, och vi får senare följa rättegången där banditen, frun till mannen, och mannen som blivit mördad (genom ett medium) alla berättar sin historia av vad som har hänt. Alla berättelser skiljer sig väldigt från varandra och speciellt i hur själva mordet gick till.
Akira Kurosawa berättar här en intressant historia som ställer frågan om hur pålitligt ett vittne egentligen kan vara? Beroende bland annat vittnets känslomässiga läge kan en bevittnad händelse te sig väldigt olika. Det känns som ett helt nytt sätt att berätta en historia på, då vi under varje persons historia får se händelsen utspela sig på det sett personen säger, och varje gång tar vi som tittar berättelsen för att vara sann. Det får en att minnas De Misstänkta (The Usual Suspects) som en modern version av det här.
Toshirô Mifune spelar som vanligt en av huvudpersonerna, men jag känner att han är lite för överdriven i den här filmen. Likt sättet han spelar på i De sju samurajerna så spelar han även här över väldigt mycket, när han hoppar runt på alla fyra, eller skrattar som en tokig. På något känns det som om man tittar på en teater där alla skådespelarna måste överdriva sitt minspel så att tittarna på 20:e raden också ska kunna se.
Musiken tar som vanligt inte så jättestor plats. Den finns där, och när den hörs är den behövlig, men det är ofta väldigt tyst. Och jag kan tycka att avsaknaden av musik ibland kan kännas lite för påtaglig. Filmen i sig är ganska långsam och vissa scener som kunde spelats igenom på några sekunder väljs att utvecklas till 5 min.
Det är absolut en film i sann Kurosawa anda, men om du inte är helt förtjust i hans verk, se då till att du har tiden på dig att titta igenom hela filmen innan du väljer att sätta dig ner och titta på Rashômon, för det är inte hans bästa verk.
