RecensionDark City
John Murdock vaknar i ett badkar med ett sår i pannan, utan att veta var eller vem han är. När han lämnar toaletten hittar han en väska, ett vykort och en mördad kvinna. I samma veva blir han kontaktad av en dr. Schreiber som berättar att John är jagad och att han omedelbart måste ta sig därifrån. Det visar sig att den stad John lever i styrs av ett sällskap bestående av mycket udda varelser med minst sagt speciella krafter.
Det handlar alltså i kort om människan och att vi är offer för omständigheter. Om vi sätts i ett trovärdigt sammanhang, så är vi inte smartare än att vi köper det hela och fortsätter leva vårt liv. I Dark City är människan blott försöksdjur. Genom att implementera olika minnen och sätta olika personer i olika sammanhang vill det maktfulla sällskapet utforska människan. Lite klurigt blir det, men när man ser filmen blir det mesta klart efter en stund.
Alex Proyas är mannen som är helt bakom det här projektet, då han både skrivit manus och regisserat. I The Crow tog Proyas ut svängarna ordentligt. Där provade han och experimenterade med mörker och stämningar, men i Dark City går han hela vägen. Det är mörk och det är dystopi. Det skapar en känsla av ständigt obehag och ingenting verkar omöjligt.
Med sig har Proyas faktiskt relativt kända skådespelare. Rufus Sewell spelar huvudrollen Murdoch, och även om han inte direkt bidrar så mycket till kändisstatusen gör han ett bra jobb. Murdochs fru spelas av Jennifer Connelly och som vilsen polis ser vi William Hurt. Finns inte så mycket att säga om dem, mer än att de varken är bra eller dåliga. En som är dålig däremot, det är nog det mest kända namnet. Kiefer Sutherland som doktor Schreiber övertygar förhoppningsvis inte många. Kanske har jag sett för många 24-avsnitt, men hans konstpaus-i-varje-mening och aningen krökta gångstil kändes mest komiskt.
Trots detta ändå hyfsade startfält av story och skådespelare blev Dark City aldrig någon framgång på bio när det begav sig. Den visades inte ens i Sverige och det dröjde bra länge innan den ens fanns tillgänglig för oss nordbor. Men den kom till slut, och tur var väl det. För det är på DVD som den fått sin återuppfödelse, även om den fortfarande står i skuggan av periferin av den betydligt mer påkostade Matrix som påpassligt nog släpptes i samma veva.
Många har hävdat att bröderna Wachowski gluttat idéer från Dark City, men det ger jag inte mycket för. Båda två behandlar samma ämne då de målar upp en alternativ världsbild, men mer än så blir det inte.
Och just Matrix är lite av en förbannelse för Dark City. Den är nämligen bättre. Även om Proyas gjort ett fantastiskt jobb med sin relativt lilla budget på 27 miljoner dollar (jämfört med 300 miljoner för Matrix), så är jämförelsen oundviklig. Jag rycks inte med i Dark City. Jag tycker om det jag ser och jag förstår vad som händer. Det är en bra story, men jag rycks inte med. Jag känner inget för någon karaktär, utan jag känner mig mest som en åskådare. Inte för att jag nödvändigtvis känner något för någon karaktär i Matrix, men den känns större och mer omfattande.
[-]Dark City är dock en mycket bra film, som egentligen inte liknar något annat man sett. Jag garanterar att man kommer ihåg den efter en titt, men det räcker inte. Det finns bättre filmer i just denna genre, Matrix och Blade Runner för att nämna de bästa, men om man sett båda och ändå är sugen på lite högkvalitativ science fiction, då är Dark City ett bra val.
