RecensionThe Brothers Bloom
Jag får inte riktigt grepp om den här filmen. Det kan lika gärna vara en bra sak som en mycket dålig; antingen är den så klurig att den förtjänar återbesökas, eller så är det mest trams. Jag går igenom det hela nedan.
Stephen (Ruffalo) och Bloom (Brody) är två bröder som sedan barnsben har levt på att lura folk på pengar. Med Stephens geniala planer och Blooms talang för övertalning har de med åren blivit de bästa bedragarna i branschen. Problemet är bara att Bloom aldrig varit bekväm med upplägget, utan ständigt känt sig som en karaktär i broderns verk snarare än en riktig människa. Med tiden gång har också den fåordiga Bang-Bang (Kikuchi) anslutit sig. Efter flera försök med att sluta bestämmer Bloom sig äntligen, och beger sig till en enslig holme i Montenegro. Men Stephen har en liten plan till för Bloom, som innefattar den excentriska rika arvtagerskan Penelope (Weisz).
[-]På papperet känns det rätt ordinärt och förutsägbart, och visst är storyn inte behållningen med The Brothers Blom. Även om manuset bidrar med många härliga karaktärer och repliker, blir det lite för många turer och luringar för att man till slut ska bry sig om vem som lurar vem. Kanske upptäcker man mer om ser filmen igen, men själv kände jag mig aningen irriterad över att ha förnekats en skön sluttwist. Dock är det rätt intressant ur ett metaperspektiv; kan man se bröderna som filmskapare med allt lidande och självbedrägeri som det innebär?
Nåväl, om inte storyn är klockren, varför ett så högt betyg? Jo, för allt annat i filmen är ganska underbart. Scenografi, klippning och foto är uppenbart inspirerade av Kusturica med sina överdrivna vinklar och många detaljer i bilden. Dessutom är The Brothers Bloom till stor del inspelad just på Balkan. Det ligger även lite Wes Anderson över dialog och regi; det kombinerat med ovan nämnda lovar en något skruvad upplevelse.
Mark Ruffalo och Adrien Brody är två säregna skådespelare, som sällan gör dåliga insatser. Också här levererar de, och bildar tillsammans ett väldigt udda men tilltalande par. Rachel Wiesz spelar också med inlevelse och hennes karaktär bryter skönt mot den traditionella femme fatale-schablonen. Kikuchi, mest känd från Babel, pratar bara lite mer här än i den filmen men lyckas ändå väldigt bra med att uttrycka sig genom gester och blickar.
Kort sagt är The Brothers Bloom en härlig visuell energikick, som inte liknar mycket annat i genren. Lekfullheten och uppfinningsrikedomen hos Rian Johnson (manus och regi) förtjänar att uppmärksammas, trots ett par smärre brister i manus.
