RecensionShortbus
Shortbus är på många sätt en unik film. Manusförfattaren John Cameron Mitchell, som också regisserade filmen, hävdar att den inte är pornografisk eftersom pornografi primärt är till för att orsaka sexuell upphetsning. Om man använder den definitionen har han fullständigt rätt. Jag har aldrig sett så mycket sex utan att känna ens tillstymmelse till upphetsning. Bara det gör Shortbus om inte unik så i alla fall ett exemplar av en väldigt sällsynt art.
Filmen innehåller alltså väldigt mycket sex, och det här vore en dålig recension om den inte nämnde det. Det är icke simulerat sex, inklusive penetration, oralsex, analingus och ejakulation. Det kan ses och har setts som ett rent försök att provocera, men jag tror det är att missa poängen. Sexet i Shortbus är naket, avskalat, och så oerotiskt som sex rimligen kan vara.
[-]Shortbus är också unik i det att jag aldrig har sett en film som jag tyckte så mycket om samtidigt som jag har så svårt att berätta om den. I någon mening är det inte handlingen som är viktig utan vad huvudpersonerna känner medan de upplever den.[*]
Jag ska ändå försöka beskriva handlingen.
Sexterapeuten Sofia (Sook Yin-Lee) som föredrar termen parrådgivare och själv aldrig upplevt en orgasm, vilket hon döljer för sin man, får två homosexuella män (James och Jamie, spelade av Paul Dawson och PJ DeBoy) som patienter och de bjuder in henne till klubben Shortbus, där bland många andra den kroniskt ensamma professionella dominatrixen Severin (Lindsay Beamish) är stamgäst. Jag skulle vilja kalla Shortbus för en sexklubb eftersom det försiggår en hel del sex där, men det vore en för billig beskrivning. Det handlar om mer än sex.
Jag vill inte psykoanalysera Shortbus klientel närmare utan nöjer mig med att säga att de alla söker efter något, i synnerhet filmens huvudpersoner. Vi får följa de senare i deras försök att finna det de letar efter, medan deras ansträngningar speglas i bifigurer, musik och New Yorks strömtillförsel. Låter det komplicerat? Utmärkt. Shortbus är en komplicerad film, även om den till syvende och sist handlar om de enklaste och mest grundläggande mänskliga behoven, som kan vara nog så svåra att uttrycka, vilket Jamie får lära sig tidigt i filmen. Därför känns också alla sexscenerna passande i stället för inskjutna eller överväldigande, som fallet vanligtvis är med spelfilm respektive porrfilm.
Alltihop utmynnar sedan i en helt fantastisk slutscen där dragqueenen Justin Bond i rollen som sig själv äger scenen medan de olika lösa trådarna knyts ihop runt honom. Upplösningen saknar nästan repliker; skådespelarnas ansiktsuttryck säger oss allt vi behöver veta.
Vare sig Shortbus provocerar eller inte så kommer den i alla fall alltid att beröra, och det om något är väl en bra films signum.
