Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionTerminator 3: Rise of the Machines



När jag såg Terminator 2 på bio var det en ganska stor upplevelse. Det kändes verkligen som en come-back, glädjen och spänningen var påtaglig över allt på biografen och gick inte att ta miste på ens i foajén. När Arnolds namn stolt dök upp på duken applåderade hela salongen. Vissa skrek, somliga reste sig till och med. Jag hade aldrig varit med om det tidigare, annat än på ett häcklande ironiskt sätt. Arnold ägde duken i varje scen och alla tycktes älska honom.

Idag känns det som att det var väldigt länge sedan den där visningen. Medan Arnold och hans roller (både i filmen och privat- i hans politiska ”karriär”) verkar stå stilla fortsätter som bekant allt annat framåt. Det känns därför inte helt ologiskt att han mer än något annat är ganska mycket på efterkälken genom hela Terminator 3.

Det finns två stora fiender till Arnolds terminator.
Dels är det den nya tekniken. Stackars Arnolds T-101 är egentligen en alltför gammal modell för att kunna utgöra ett hot mot de uppdateringar som kommit efter honom. Ändå sliter han och släpar, trasar sönder sin kropp, lagar sig själv, tar isär sig, förnedrar sig och spelar hjälte på samma gång som bara en robot kan- med hela skrovet uppsprättat men med fighting facet på.

Det andra hotet är kvinnan. Det är i form av en kvinna (ariskt blonda Kristanna Loken) som den senaste vältrimmade modellen, T-X roboten kommer och det är mellan henne och Arnold kampen står. Att de två inte är jämspelta blir dock tydligt redan efter deras första möte. Det är lite som i Matrix 2 när Neo visar sig besitta så enorma krafter att de rent fysiska kraftmätningarna aldrig blir spännande. Arnolds fortsatta övertygelse om att fullfölja sin mission och genomföra uppdraget blir därför snabbt mer rörande än något annat.

Storyn är enkel att följa med i; snälla Arnold försöker rädda John Connor, som nu hunnit bli betydligt äldre, men inte så mycket visare, från att dödas av elaka Kristanna.
Den grubblande existentialisten Connor spelas av Nick Stahl som här visar en ny sida av sig själv som skådespelare efter roller i mer kulturpolitiskt korrekta rullar som In the Bedroom och Bully. I hans ansikte finns både det hårda och det veka och Stahl lyckas lyfta fram en del intressanta sidor i en på pappret tafatt och trist karaktär.
Vid sin sida har han Claire Danes som tidigare visat att hon är värd pengarna för en biobiljett men här blir den som kvävs mest i genrens dunder-och-brakmentalitet. Hennes larvigheter, oförstånd , frågor och skrik gör henne mest till ett störande moment när hon istället kunde varit någon som fått ifrågasätta vad som sker på ett mer sansat sätt. Denna frågeställning (som ofta också är publikens), lämnas nu istället till John Connor som dock verkar ha för mycket annat att bekymra sig för (som sitt eget öde t.ex.) och det blir aldrig tillräckligt med tid för funderingar.

James Cameron är nog inte helt ledsen över att han inte regisserade denna lite smålama uppföljare till två av de större actiofilmerna som gjorts. Båda film ett och två är nämligen vida överlägsna denna tredje.
Terminator 3 saknar det mörka, råa och dunkla från ettan. Samtidigt har tiden hunnit gå så pass mycket att Arnolds låga falnat betänkligt och tyngden från tvåan har därför förvandlats till en blandning av försök att hänga med i dagens actionuttryck och en fortsatt strävan att bevara det egna. Något som fallerar ganska omedelbart.

Men helt talanglös är inte den relativt oprövade regissören Jonathan Mostow. Samtidigt som han vet vad som förväntas av honom känner han till viss del historiens och stjärnornas begränsningar.
Och han vet sin egen plats.
När man arbetar med en stjärna i Arnolds storleksklass verkar branschens slavar veta att det är lika viktigt att bevara den glans som ska ge stjärnans privata liv en skjuts, som att ge filmen framgång.

I ett försök att ändå kunna använda Arnold på det sätt han en gång tog världen med storm har han trots allt grumligt vatten som runnit under broarna betrotts med one-liners. Dessa består ofta av endast två ord, typ ”Get out!”, men framför allt har man låtit Arnold krydda sin karaktär med självdistans och ironi. Det skapar en märklig dubbelhet att på samma gång försöka ryckas med i den del av hans spel som ska verka tufft, och också skratta åt det eftersom både han och vi uppenbarligen vet att han inte längre är lika ung.
Vissa av skämten vågar sträcka sig en bra bit från hans karaktär som den känslostumma roboten, men de flesta gör tyvärr mer skada än nytta.

Det mest intressanta här är könskampen som är så tydligt formulerad att den också kommer till uttryck i slagsmålen. Det är den snabba, viga och uppdaterade kvinnans överlägsenhet gentemot en tung och orörlig man i form av en massa muskler. Hon dominerar som hon vill och gör inte bara med honom vad hon vill, utan kan också anpassa sitt eget utseende.
Exakt hur stark och fri denna kvinna är har dock redan diskuterats i diverse forum och notiser. Det första hon gör när hon anländer till vår tid och kultur är att se till att halka in i ett riktigt ormskinn till klädesplagg och sedan förvissa sig om att hon kan påverka vilken storlek hennes byst ska anta. Vissa saker, som västvärldens och actiongenrens ramar, går tydligen inte att krångla sig utanför, även om man är av senaste modell.
Jag skulle verkligen önska att Hollywood, när det nästa gång var dags att visa upp en kvinnlig slagskämpe eller hjältinna som ska utmana mannen, låter henne var så pass fri och stark att hon till och med får se till gränser utanför sin egen kropp. Inte just kanske för att det finns ett egenvärde i detta men för att det är först då hon kan bli ett verkligt hot mot mannen.

För de som sett de första filmerna finns många hintar här och var, blinkningar som tack till den publik som tagit Arnold till den han är idag. I övrigt är det en film med ganska dåliga biroller, en del logiska luckor och ganska sökta actionscener.
Men, den som dömer actionfilmer efter deras eventuella logik, eller brist på sådan, måste förstås också anklagas för en viss brist på finess och fantasi, samt vara beredd att riskera att få besvara en rad frågor kopplad till andra genrers hållbarhet i samma frågor.
Det är en evig fråga som det aldrig verkar gå att komma runt; filmer med drag har svårt att få ihop det på det rent rimliga planet, men kanske ska vi bara försöka strunta i det, underhållning är underhållning vilken form den än kommer i.

Tyvärr lyckas dock inte Terminator 3 leverera tillräckligt på något plan, vare sig med eller utan sin självdistanserade och kommenterande syn kring det egna verket.