Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionUnderworld: Rise of the Lycans



Det finns bra filmer, det finns dåliga filmer, och det finns filmer som Underworld: Rise of the Lycans. Denna kategori filmer har inte nödvändigtvis ambitionen att förändra åskådarens liv, men när de väl spänner musklerna blir det bra.[*]

Så, vad har då Underworld: RotL för ambitioner? Det är en actionfilm i medeltidsmiljö, rik på skramlande metallharnesk, väldekorerade hjälmar och givetvis massor, massor av svärd. Detta skiljer RotL från föregående Underworld-filmer, som utspelas i nutid.

Rise of the Lycans delar de föregående filmernas styrkor och svagheter, och av allt att döma även sitt produktionsteam; regissör är Patrick Tatopoulos som stod bakom specialeffekterna i Underworld och var art director i Underworld: Evolution. Han har kanske inte många filmer under bältet som regissör, men han har arbetat med specialeffekterna i många CGI-tunga filmer som 10 000 BC, I, Robot och Pitch Black. Förutom Kate Beckinsale och Scott Speedman återkommer också i stort sett hela rollbesättningen från föregångarna. Märkligt nog inkluderar detta Kevin Grevioux som varulven med basrösten. Man kan tänka sig att en svart man i medeltidens Europa skulle vara en konstig syn. Grevioux deltog även i att skriva manus; enligt Wikipedia relaterar den omöjliga kärleken mellan varulv och vampyr till hans egna erfarenheter kring ”interracial dating”.

Underworld-trilogin kretsar kring ett långvarigt krig mellan vampyrer och varulvar. Underworld tar sig inga stora friheter med sin mytologi, däremot undviks de värsta klyschorna; vampyrer som ormar sig som stripdansöser lyser till exempel med sin frånvaro. Trots att de står i handlingens centrum, studeras aldrig fantasimonstren i närhet; de agerar främst motivation för den ena scenen efter den andra där långtandade varelser skjuter, klöser och biter varandra i stycken.

Och det rör sig om synnerligen snygga scener; färgpaletten går i blått och silver mot nattsvart bakgrund. Det bjuds graciös stridskonst och generöst med blod. Bullet-time och alla andra specialeffekter vi vant oss vid finns här, lyckligtvis i måttliga mängder.

Det är lockade att rynka på näsan åt filmer vars främsta behållning är actionscenerna, men tänk på James Camerons Aliens. Liksom i Aliens backas dessa scener upp av en något tunn, men balanserad bakgrund. Vampyrerna är klassiska utan att bli klichéartade. Dialogen är kortfattad utan att bli korkad. Karaktärerna är tunna, men de fyller sin roll.

Som sagt utspelas RotL före Underworld och Underworld: Evolution, och det finns egentligen ingen anledning att inte se dem i nummerordning. Lite av behållningen i RotL förtas lite av att man vet vart den leder, men den fyller också ut storyn om man tyckte om de två föregångarna.

Om det inte har framgått så är jag en sucker för vampyrer och fantasy. RotL var ett rent nöje från början till slut, men det är ingen Aliens – Det är lockande att ge ett högre betyg, men siktar man inte på stjärnorna så når man heller inte trädtopparna. Det blir en trea för Underworld: Rise of the Lycans, som så många andra filmer som passar för alla tillfällen.