Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionBrustna omfamningar



Pedro Almodóvar är snart 60 år gammal, han har definierat en säregen stil och är den mest prominenta filmspanjoren sedan Buñuel. Med komedin ”Kvinnor på gränsen till ett nervsammanbrott” från 1989 visade Almodóvar prov på sin talang att gestalta kvinnor, något som återkommer i hans filmer. Han är lite av en latinsk Wong Kar-Wai fast med mer Fiesta. Med en sådan celeber filmkarriär följer det bara naturligt att Almodóvar vill utforska sina filmiska rötter och meditera över filmskaparrollen samt film i största allmänhet. Han återkommer nu med sin 17:e film, Brustna omfamningar, där han besöker sina gamla teman som erotik, begär, familj och förlorad identitet. Hampus Byström såg den nya filmen och känner för att referera till sig själv i tredje person som de ofta gör i DN.

Med lite väl pastellfärgat anamorfiskt foto för min smak tar Almodóvar oss igenom en film-inom-film historia om en blind före detta regisserande manusförfattare som återvinner sin förlorade personlighet genom film. Med Almodóvars karaktäristiska ömhet får vi lära oss vad som hänt den tunnhårige, blinda Mateo Blanco (Lluís Homar) som fått honom att totalt övergå i sin pseudonym Harry Caine (ett typiskt film noir namn). Elliptiska hopp i tiden pusslar långsamt ihop tidspanoramat som utgör Mateos förflutna, ett förhållande med den vackra Lena (Penelopé Cruz, Almodóvars återkommande arbetshäst) som fick en roll i Mateos första komedi 14 år tidigare. Lena har i sin tur en sönderfallande affär med den mäktige och äldre Ernesto Martel (José Luis Gómez) som dessutom producerar filmen. Almodóvar ger en verkligt intressant twist på film noir-struktur, och återkallar många gamla filmer (Peeping Tom till exempel) för att visa på filmens kraft att både skada och läka oss som människor.

[-]Almodóvar har åldrats väl, han har järnkoll på sina karaktärer och tappar dem inte för en sekund. Sin erotiska touche har han inte heller förlorat, och filmen kryllar med passionerade omfamningar, somliga brustna. Penelopé Cruz är utmärkt hypnotiserande och trovärdig, och trots sina 35 år tackar man knappast nej till hennes übersexiga topless-scener, jag vill inte återfalla allt för mycket tillbaks in i puberteten, men det är en av Almodóvars styrkor att filma den nakna kvinnliga kroppen, något som inte borde göra heterosexuella män besvikna (eller homosexuella kvinnor för den delen).

Det finns inte mycket mer att säga än att Almodóvar åter har gjort en stark, genomtänkt film. Det är inte hans starkaste, och inte hans mest nyskapande, och om jag ville vara cynisk skulle jag kunna påstå att han gör en Rolling Stones (för långsökt metafor?) och trampar vatten. Men det är definitivt gripande, och trots sina över två timmar är Brutna Omfamningar klart värt investeringen. Allusioner till René Magrittes tavla ”De Älskande” (i en scen där Lena och Ernesto kysser varandra genom lakan) blandat med Almodóvars humoristiska betraktelser över skapanderprocessen kan inte slå fel.

För er som går in och förväntar er ett nytt Almodóvar-mästerverk rekommenderar jag istället att ni ser ”Tala med henne” från 2002 en gång till (kan aldrig skada), men för er som vill se en av 2009:s antagligen mest passionerade och gripande filmer så tycker jag definitivt att ni ska se Brustna Omfamningar.