RecensionJust Add Water
Den nästan naivt godhjärtade Ray (Dylan Walsh) lever ett inrutat och ordnat liv i en nästan övergiven liten stad med förgiftat vatten och utan växtlighet efter att kemiska industrier härjat där men nu övergett staden till sitt eget öde. Staden styrs i stort sett av Dirk, en ung knarkhandlare och hans gäng, som kräver invånarna på spontana vägtullar och andra avgifter när Dirk känner för det. Ray lever tillsammans med sin hustru Charlene (Penny Balfour) som dras med psykiska problem och som inte varit utanför husets dörr på många år. Tillsammans har de även den milt sagt oambitiösa tonårssonen Eddie (Jonah Hill). Höjdpunkten i Rays liv är den korta stund på dagen då han besöker det nästintill tomma varuhuset där Nora (Tracy Middendorf) arbetar.
En dag öppnar affärsmannen Merl (Danny DeVito) en bensinmack i området och det visar sig att han liksom Ray är en drömmare, med den skillnaden att han försöker förverkliga sina drömmar. Han uppmanar Ray att göra detsamma och när Ray plötsligt kommer på sin hustru med en annan man tar han chansen att försöka förändra sin tillvaro radikalt.
Då jag egentligen inte gillar Danny De Vito något vidare var Just Add Water en chansning från min sida. Men det visade sig vara en riktig feelgood-film.Det är en charmig, om än helt osannolik, historia om en liten stad full med ganska udda med på något vis älskvärda människor med hjärtat på rätta stället. Skådespelarinsatserna är blandade, men över lag klart godkända. Mest intressant kanske Justin Longs roll är. Han spelar en av Dirks lakejer; Spoonie, som helt tycks sakna egen vilja eller förmåga att dra egna slutsatser. Det tog lång tid innan jag kände igen Long, men det var kul att se honom i en lite annan roll än vad han brukar ta på sig. Även Melissa McCarthys tolkning av den knarkande grannhustrun Selma var lite udda och rolig.
[-]På pappret borde Just Add Water inte vara någon höjdare; historien är riktigt osannolik och karaktärerna är över lag ganska fåniga men det gick inte stå emot känslan av varm glädje när sluttexterna rullade. Kanske inte lika brilljant feelgood som Lars and the Real Girl, men absolut värd att se en grå dag.