RecensionFunny People
Adam Sandler spelar komikern George Simmons. En komiker som gjort en otrolig succé och drar in fruktansvärda summor pengar på sina komedier, lite som Adam Sandler själv kan man tänka sig. När filmen börjar får vi reda på att George drabbats av en sorts leukemi som det i princip inte finns något botemedel mot, det finns läkemedel som inte är fullt testade än, men det är en väldigt liten chans att de faktiskt funkar. George bestämmer sig för att göra en sista ståupp-turné där han fokuserar lite mer på de jobbigare sidorna med livet, samtidigt börjar han inse att han betett sig som ett svin samtidigt som hans karriär blivit större och större.
Seth Rogen spelar en ung ståuppare som inte kommer någonstans, utan får jobba på en deli-butik för att få in pengar, samtidigt som han på fritiden gör ståupp-uppträdanden.
Under den där sista turnén som George gör träffar han på Seths karaktär och ett slags tycke uppstår. Seth Rogen blir Georges assistent och får skriva skämt åt honom. En nära vänskap uppstår, men på vägen blir det lite grus i maskineriet, mest tack vare George själv
Det är svårt att beskriva handlingen i Funny People utan att avslöja för mycket, storyn bygger rätt mycket på andra chanser och hur man tar tillvara på dem.
Jag ska villigt erkänna att jag är ett stort fan av Judd Apatow, både som regissör och manusförfattare. Både 40-Year Old Virgin och Knocked Up är kanonbra komedier, som samtidigt inte bara är komedier. Funny People placerar sig väldigt nära båda dessa två tidigare filmer vad det gäller stämning och känsla. Judd Apatow har en speciell känsla för att på ytan locka till billiga skratt (En film om en 40-årig oskuld, en annan om en överviktig loser som råkar göra en het tjej på smällen), men under ytan handlar det om rätt mycket mer. En vän till mig hävdar bestämt att det inte finns en enda riktigt bra renodlad komedi, alltså en fem- eller tiopoängare som bara är komedi och inget mer, där det bara handlar om skratt i 80 till 120 minuter. Jag är nog tvungen att hålla med. Funny People är rolig, ingen tvekan om det, men det är långt ifrån en renodlad komedi, precis som varken 40-Year Old Virgin och Knocked Up var det. Det handlar om relationer, det handlar om att växa upp. Låt mig klargöra det där sista: Det handlar om att vara vuxen och inse att det inte finns några rätta svar, att livet är en process och att allt förändras hela tiden. Jag vet, jag låter onödigt högtravande nu, det är ju trots allt bara en film och därtill en amerikansk mainstream-film, men skit i det.
[-]Adam Sandler är superb som George Simmons, kanske för att grundstoryn med en komiker som blivit stor och sedermera blivit svinig liknar honom själv (det där med att bli svinig vet man ju inte), samtidigt funkar det utmärkt eftersom Adam Sandler gjort rätt lyckade försök med att bryta sig ut ur komedi-facket, (till exempel i Reign Over Me och Punch-Drunk Love). Seth Rogen är alltid Seth Rogen och därmed alltid underhållande och jag hoppas verkligen att Judd Apatow fortsätter arbeta med honom.
I övrigt hoppas jag att Judd Apatow fortsätter regissera film med flera års mellanrum, samtidigt som han producerar så mycket bra grejer som han faktiskt gör.
