RecensionInstängd 2
Uppföljare. Detta avskyvärda, men ofrånkomliga fenomen som bara tycks bli vanligare för varje år som går. I sann kapitalistisk anda gäller det så klart att slå mynt av populära filmfenomen och bygga vidare på starka varumärken. Vid brist på nya idéer återvinner man bara en gammal. I filmbranschen går det att prygla den döda hästen så länge det behövs. Ekonomiskt sett brukar det gå hur bra som helst, kvalitetsmässigt är det extremt sällsynt att en uppföljare håller samma kvalitet som originalet. The Descent (2005) slog igenom med dunder och brak när den kom, fick ta emot ett gäng priser och får väl anses som en av de bättre skräckfilmerna på 2000-talet. Nu är alltså uppföljaren The Descent: Part 2 här, men några priser blir det inte.
Historien tar vid alldeles där den första filmen slutar (trots att till och med denna enkla premiss känns något oklar eftersom den engelska och den amerikanska versionen slutar väldigt olika). Huvudpersonen Sarah blir i alla fall upplockad på en skogsväg och körd till sjukhus av en lokal gubbe, efter att ha tagit sig ur grottan där hon och hennes vänner blev instängda efter en äventyrsexpedition som gick fel. Samtidigt arbetar polisen och räddningsteam med att försöka hitta dem från andra änden av grottsystemet medan det fortfarande finns hopp kvar att hitta någon levande. Man väljer av tveksamma skäl att hålla nyheten om att Sarah har tagit sig ut på andra sidan hemlig. Sarahs kläder är nämligen helt nedblodade och när den lokala sheriffen får veta att det inte är hennes eget blod, så sätter han helt sonika ihop ett eget räddningsteam. Detta består av tre klättrare som har paus från räddningsarbetet på andra sidan grottsystemet, han själv, en kvinnlig polis och stackars Sarah, som är så utmattad och traumatiserad av sitt senaste äventyr att hon har tappat minnet (vattentät premiss för en uppföljare!) och i princip talförmågan. Därmed har hon tydligen ingen giltig anledning att inte följa med som vägvisare. Sheriffen, som den cowboy han är, tar för säkerhets skull med sin revolver ner i grottan om Sarah skulle försöka med några tricks, trots att klättringsledaren förklarar att hela gruvschaktet där de går ner kan rasa om han skulle få för sig att skjuta. Vad ska hända?
En uppföljare brukar alltför ofta bygga på att utvidga några framgångsrika grepp från första filmen och strunta i saker som finess, metodisk uppbyggnad och en fungerande handling som originalfilmen byggde på. Mer av allt är ett vanligt resonemang och denna film är inget undantag. Vi är nog många som menar att de bästa skräckfilmerna bygger på ett ständigt närvarande hot, men en minimalistisk exponering av detta hot. Här är det ett monster på filmaffischen! [-]Hotet är avdramatiserat redan innan man sätter sig efter det går det bara utför. I den här uppföljaren är grottmonstren närvarande så ofta att man hinner tröttna nästan direkt. När man exponerar hotet hela tiden i en skräckfilm riskerar man tyvärr att publiken börjar fundera på osannolikt beteende och den dumma handlingen istället.[*] Varför är monstren blodtörstiga ibland, men väljer att leka kurragömma i andra fall? Och om de nu är mörkerlevande varelser som jagar med hörseln, varför hör de inte om man gömmer sig bakom en sten och ligger och viskar och panikandas? Efter ett tag sitter man bara och stör sig på allt som händer.
Neil Marshall, som gjorde The Descent, är här bara med som producent (förmodligen bara som alibi). Ny regissör för del 2 är Jon Harris, som tidigare har klippt framgångsrika filmer som Eden Lake, Snatch och den första filmen. Detta är hans första uppdrag som regissör och han gör väl inget större intryck direkt. Överlag är detta något som gäller för hela filmen: en helt onödig och menlös uppföljare, med tveksam premiss och ännu tveksammare handling, som egentligen inte fyller någon funktion. Första filmen byggde på en hyfsad idé som man förvaltade till en klaustrofobisk och spännande skräckis. The Descent: Part 2 (De2cent om man vara häftig) är en dussinfilm som man gott kan vara utan. Har man inte sett del ett kanske det finns något slags värde i att se tvåan, annars blir man bara irriterad. De mest överentusiastiska hyllningarna av ettan inkluderade att jämföra den med Alien (1979) och trots att De2cent blinkar mer än en gång åt Aliens (1986) som är en av filmhistoriens bästa uppföljare, så faller den här platt. Egentligen skulle jag vilja säga något om slutet också, men så kul ska vi inte ha.
