Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSe dig inte om



Ända sedan Bob Dylan slog igenom har folk försökt definiera just Bob Dylan. Man har kallat honom protestsångare, talesman, poet... det finns ingen ände på det. Några gånger har huvudpersonen själv gett sig på att definiera sin självbild. 1967 lät han dokumentera sin Englandsturné och Dont Look Back blev resultatet.

[-]Det ska vara dont utan apostrof. Jag läste någonstans att filmens regissör D. A. Pennebaker hävdat att det var meningen med avsikten att försöka förenkla det engelska språket. Huruvida det stämmer eller om det var en felstavning vet jag inte, men det säger rätt mycket om hela flimen. Hur mycket är egentligen genuint och hur mycket är förberett?[*]

Dylan själv är på topp och ger sig in i vilda diskussioner med allt och alla. Jag gillar framför allt när han skriver autografer åt två tjejer och småpratar lite. De säger att de inte tycker om hans mer rockiga Subterranean Homesick Blues, utan är mer fan av hans akustiska material. Då säger han iskallt: ”You’re that kind of person. I understand right now”. Med bara en mening definierar han sina fans, vilket visar sig vara betydligt enklare än definitionen av honom själv.

Hela den sekvensen är för övrigt riktigt bra och säger rätt mycket om Dylan. När han får frågan om han har några syskon svarar han ”God, I don’t even know that”. Med de orden gör han klart att vi inte ska få veta någonting om honom.

Så förblir det och Dont Look Back ger ingenting mer om personen Dylan, utan fokuserar enbart på att bygga på mytbilden. Många klassiska scener bjuds det på, där videon till Subterranean Homesick Blues är en och när han gör narr av Time Magazine en annan. Allt blandat med högklassiska liveframträdanden.

Dylans olika diskussioner med folk är fascinerande. Antingen får man inget ur honom eller så är det fullständigt omöjligt att få en syl i vädret. Om någon mot förmodan får det vänds orden genast mot stackaren.

Hade jag lyckats bränna iväg något av allt Dylan svamlar om i Dont Look Back hade jag varit klar med mitt, om man säger så. Fantastisk film, om än ganska abstrakt och svårbegriplig.