RecensionGreen Zone
Paul Greengrass och Matt Damon lämnar Jason Bourne bakom sig och tar sig an Irakkriget i Green Zone. Trots alldeles för många skakiga kameror och gryniga nattbilder så lyckas paret ändå utkristallisera en milt spännande thriller där intelligent kritik går före snabba kickar.[*]
Filmens marknadsförare är inte lika villiga att släppa Bourne-parallellerna med slagord som Bourne goes epic på affischerna. Och visst finns det likheter mellan Green Zone och den populära filmserien när det gäller konspirationsvurm och utformningen av actionscener. Skillnaden är att Green Zone är baserad på verklighet och vad som kan liknas vid vår generations Vietnam, nämligen Irakkriget.
Med tanke på rötterna i verkligheten så passar inte underhållningsactionscenerna alls lika bra här som i Bourne. Om Bourne Ultimatums Krav Maga-inspirerade, nästan impressionistiska, slagsmålsscener kändes innovativa och fräscha så är Green Zones shake-and-bake-kameror mest distraherande och så 1998 (se Rädda menige Ryan).
Irak/Afghanistankriget på film har varit belönande rent kreativt med många kritiskt diskuterande filmer som Lions for lambs och In the valley of Elah, ekonomiskt och publikmässigt har det inte gått lika bra och frågan är om det nu gått tillräckligt länge för den amerikanska publiken för att de ska kunna ta till sig denna film och dess kritik mot USA:s förfärliga förfarande i mellanöstern.
Möjligheten finns då landet sedan sist bytt parti och president och allmänt kommit in i en mer hoppfull era, om än med sina många problem, än den som W. Bush och hans gelikar terroriserade landet och världen med. Green Zone bidrar inte med någon ny kritik, och är därmed inte särskilt kontroversiell. Den upprepar faktumet, och påminner världen om, att de WMDs (weapons of mass destruction) som startade kriget aldrig fanns utan var ett svepskäl som användes av USA för att få bort Saddam Hussein och serva sina egna intressen.
Filmen talar mycket och snabbt om saker som inhemska Shia, Sunni och Kurdgrupperingar, Baathpartiet och andra specifikt irakiska företeelser. Vissa kanske skulle se det som en nackdel att filmen förstås bättre med lite förkunskap om situationen men jag menar att det är positivt, varför ska inte en film om ett så här relevant ämne inspirera till vidareforskning, före eller efter man sett den, av publiken? Ska en film om samtidshistoria fungera som vilken underhållningsfiktion som helst eller ska den åtminstone aspirera mot skapandet av någon sorts kritisk medvetenhet?
Filmens manus är skrivet av Brian Helgeland, som har så skilda filmer som Mystic River och Terror på Elm Street 4 på sitt CV, baserad på boken Imperial life in the Emerald City. Matt Damon spelar sin roll straight och gör det bra, inget världsomskakande men gediget skådespeleri från en stor aktör. Greg Kinnear är perfekt som lismande krigsförespråkare, en underskattad skådis som gör ännu en bra roll.
Med kritik som tåls att upprepas, så att vi som världssamhälle aldrig glömmer, levererar Greengrass en didaktisk spänningsthriller som är kompetent på alla plan men aldrig riktigt höjer sig till de riktigt höga höjderna. Håll kameran lite fastare nästa gång så kanske det blir ännu bättre betyg.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (www.geeloo.se/film).
