RecensionPlutonen
Plutonen är den första och bästa filmen i Oliver Stones triologi om Vietnamkriget. Vi får får följa en ung idealist (spelad av Charlie Sheen) som kommer till Vietnam med förhoppningar om att stolt få tjäna sitt land. Stone själv är en gammal Vietnamveteran och filmen bygger därför lite på hans egna upplevelser. Således är det alltså Oliver Stone själv som Sheens karaktär bygger på.
Taylor (Sheen) anländer till en pluton med väldigt olika karaktärer som vi får lära känna under filmens gång. Här finns både de förnuftiga och de galna, psykopater och mördare, ledare och de som verkligen har kontrollen. Stone har verkligen lyckats plocka de perfekta skådespelarna till dessa karaktärer, alla gör de en helgjuten insats.
Plutonen leds av två olika sergeanter som var för sig symboliserar godhet och ondska. Willem Dafoe spelar sergeant Elias som symboliserar godheten och rättvisan. Tom Berenger i sin tur spelar sergeant Barnes som tvärtemot Elias symboliserar ondskan och galenskapen. Taylor som anländer till Vietnam som en förvirrad ung man, kommer snabbt att betrakta de båda som fadersgestalter.
Stones poäng i detta är att det i krig råder en sådan förvirring att det är svårt för människan att skilja på ont och gott.
Mycket intresseväckande får man sedan följa Taylors kamp mellan det goda och det onda, och sakta men säkert förvandlas också unge Taylor till en krigsmaskin. Här vill Stone poängtera det faktum att det är svårt att hålla sig mänsklig i ett krig. Stones budskap med filmen är ganska enkelt att identifiera; I krig finns inga vinnare, bara förlorare och alla är rädda som f**n.
Det bildas alltså en rivalitet mellan de båda sergeanterna och olika grupper sluter upp bakom dem. Nu uppstår istället ett litet inbördeskrig inom plutonen där nästan alla är oliktänkande och lätt råkar i luven på varandra. Istället för att slåss mot Vietcong slåss de nu också mot varandra och sig själva. Återigen vill Stone skildra hur svårt det är att hålla förnuftet på rätt sida mitt i ett brinnande krig.
Filmen är rakt igenom antinationalistisk och Stone glorifierar inte kriget för en sekund. Han påpekar istället att de verkliga fienderna i kriget var de själva.
Filmen visar på ett ärligt sätt den förvirring och stora skräck som blev Vietnamkrigets kännetecken. Stridsscenerna är så skickligt regisserade att det känns som att man är där, mitt i striderna och man kan känna det soldaterna känner.
I slutet av filmen kommer sanningen fram; I detta krig fanns inga hjältar utan till sist slåsss alla för sin egen överlevnad. Och kanske är det som Taylor säger i slutet av filmen; \" We didn't fight the enemy, we fought ourselves\".
Plutonen är en mycket bra film, regisserad av en man som starkt tog avstånd från sitt lands utrikespolitiska aktioner och nästintill fördömde den amerikanska nationalitetskänslan. Plutonen blev också modern till en ny filmgenre. Under resten av 80-talet följde en orgie av Vietnamfilmer, alla var de inspirerade av Plutonen.
