RecensionBatman Forever
Inför den tredje rullen om Läderlappen ville Warner Bros. göra serien mer familje- och barnvänlig. Man ville tillverka actionfigurer och göra Batman rolig igen, inte mörk och ruskig som i Batman - Återkomsten. Burton ville dock inte höra talas om detta, och tackade nej till att regissera Batman Forever. Dock så valde herr Burton att stanna som producent, något som kanske räddade filmen från att bara vara en lång leksaksreklam (som Batman & Robin tyvärr slutade upp som). Ersättare blev Joel Schumacher, som nyligen gjort den fantastiska Falling Down.
Michael Keaton, som spelade Bruce Wayne/Batman i de två föregångarna gillade inte heller den nya riktning som serien tog och tackade nej till 15 miljoner dollar för att spela Batman igen. Därför fick producenterna leta efter en ny herre ett axla manteln. Valet föll till sist på Val Kilmer, känd för sin roll i Tombstone. Innan Kilmer fått rollen var namn som Ralph Fiennes och Johnny Depp kandidater. Tommy Lee Jones, Jim Carrey, Nicole Kidman och Chris O'Donnell fick de andra stora rollerna.
Återigen härjar elaka typer i Gotham, denna gång är det Two-Face (Tommy Lee Jones) som är skurken. Batman kämpar till en början emot galningen, men plågas hela tiden av de svidande minnena från den där kvällen för länge sedan då hans föräldrar blev mördade. Han besluta sig till sist för att dra sig tillbaka. Han hittar även kärleken i dr Chase Meridian (Kidman). Samtidigt upprepar sig samma hemska historia igen, denna gång drabbar det en ung man vid namn Dick Grayson (O'Donnell) vars familj blir mördade under en cirkusföreställning av Two-Face. Pojken får bo hos Wayne, men suktar hela tiden efter hämnd på Two-Face. Two-Face får också sällskap av Edward \"Gåtan\" Nygma (Jim Carrey), en galning som tidigare jobbat på Waynes företag men fick sparken på grund av hans riskabla arbete.
Tonen i filmen är som sagt mycket ljusare än de tidigare rullarna. Här är allt som i en leksaksvärld, alla möjliga saker lyser och glittrar en massa helt utan anledning. Man struntar också relativt mycket i serierna, bland annat är Gåtan en helt annan karaktär här än i blaskorna.
Jag saknar den mörka stämningen, och så saknar jag Keaton. Visst, Kilmer är mer än okej, han är väl till och med näst bäst av alla som spelat Batman, men han är inget i jämförelse med Keaton. Men mest av allt så saknar jag Danny Elfman, kompositören till de två första filmerna. Hans musik var mörk, men ack så bra. Den fångade stämningen totalt. Här har Elliot Goldenthal gjort musiken, och hans tema är extremt mycket sämre än Elfmans. Musiken är knappt godkänd.
[-] Vad filmen dock lyckas med, och det stort, är att underhålla. Under filmens två timmar långa speltid har man inte tråkigt en sekund. Den är helt enkelt extremt underhållande. Dock så lyckas inte Schumacher med det emotionella djup som Burton skapade. [*]
Skådespelarinsatserna då? Tommy Lee Jones och Jim Carrey spelar över mycket, men jag tycker faktist det passar i en rulle av den här typen. Kilmer är som sagt bra i huvudrollen. Kidman sköter sig även hon.
Jag rankar Batman Forever som den tredje bästa Batman-filmen, efter Återkomsten och Batman. Stark trea!
