Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionEdge of Darkness



Regissören Martin Campbell återupplivar sin gamla tv-serie Edge of darkness från 1985 och försöker samtidigt blåsa lite liv i Mel Gibsons, förtjänat, döende skådespelarkarriär. Resultatet är en paranoid thriller av det sämre slaget med en huvudrollsinnehavare vars yttre liv provocerar mer än filmens handling.[*]

Om vi bortser, i alla fall för en liten stund, från Gibsons antisemitiska haranger och koncentrerar oss på hans skådespeleri så ser man honom med lite blidare ögon. Rollen som sliten ensamvargpolis ute efter hämnd, hans första huvudroll sedan Signs (2002), är som klippt och skuren för hans allt bistrare uppenbarelse.

Filmen vill gärna vara nervig och aktuell men har en handling som ibland känns nästan parodisk, inte särskilt önskvärt i en film som tar sig själv på väldigt mycket allvar och aldrig har hört ordet ironi. Anledningen till allt rabalder, det som sätter igång hela filmens story, kanske var outforskad mark i Robert Aldrichs Kiss Me Deadly men känns här som en utspelad kvarleva från det av kalla kriget präglade 1980-tal som filmens förlaga härstammar ifrån.

Kanske blev Gibson så rädd för ”twistar” efter samarbetet med G. Natt Shyamalan i Signs att han lovade att aldrig närma sig en sådan igen? För här finns inga överraskningar, oavsett om man sett serien eller inte, utan bara tafatta försök att hålla spänningen från respiratorn ytterligare någon minut. När filmens första dödsskjutning visats i bild förstår vi genast, till skillnad från hela Bostons poliskår, att mordutredningen kommer att rikta sina ansträngningar åt fel håll.

Adaptionen av seriens många timmar till filmens två har inte gått helt smidigt och vissa karaktärer känns outvecklade, som om man hade ett pussel där vissa bitar fattas. Det bästa exemplet är Ray ”jag blev av med ölmagen som animerad Beowulf” Winstones Jedburgh vars karaktär initialt intresserar men med tiden svävar iväg så pass långt från storyns centrum att man knappt bryr sig när han åter äntrar scenen för att avsluta sin på pappret viktiga roll.

Danny Huston är bra som filmens huvudskurk, med nära band till politiska makthavare, och ledare för företaget Northmoor, men det är en karaktär vi sett för många gånger för att den kompetenta rolltolkningen ska överglänsa de slappa klichéerna.

Edge of darkness kväver snarare än ger nytt liv åt sin föregångare och dess skrytsamma rykte som en av 1980-talets tätaste konspirationsthrillers. Mel Gibsons karriär? Trots habil rolltolkning här så är det nog ändå dags att dra ut sladden från maskinen som håller den vid liv och skicka Mr. Gibson en historiebok så han kan lära sig något viktigare än hur man halsar öl och undviker att be om ursäkt för ignoranta och hatiska kommentarer (en liten stund sa jag).

Men vänta, kanske borde man låta sladden sitta kvar ändå, om för inget annat så för att hålla honom borta från regissörsstolen och skona världen från en ny The Passion of the Christ (2004) eller Apocalypto (2006) även känt som kristen propaganda i filmformat.

Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (www.geeloo.se/film)