RecensionCapitalism: A Love Story
Det finns en vind av hopp i USA efter att Barack Obama ersatte George W. Bush. Världen håller med och delar ut fredspris och hyllningar till det nya hoppet. Vad ska då Michael Moore göra film om?[*]
I Capitalism: A love story ställer han in siktet på Wall street och kapitalism. Bush har blivit degraderad till en marionett i de mer diskreta mörkermännens onda plan att göra de rikaste människorna i världen rikare på bekostnad av arbetarklassen och de fattiga. Mörkermän som är mer diskreta och har sin hemvist i bankstyrelser och Wall street.
Moore pekar mot att det nuvarande systemet av kapitalism i USA, och dess framgång, tog fart i och med valet av Ronald Reagan, en annan person han ser som en marionett för mäktiga bank- och företagsmän. Förutom Obama så pekar han ut Franklin D. Roosevelt och Jimmy Carter som några av de goda krafterna i USA:s historia. Han menar att makten har blivit stulen från folket av en ny aristokrati som medvetet, i det dolda, planerat nedmonteringen av det amerikanska välståndet för egen vinnings skull.
Som vanligt när det gäller Moore är kvalitén ojämn vad det gäller argument och sanningshalt i yttrade påståenden. Filmens struktur, där Moore spårar orsaker till, problem med och lösningar till kapitalismen, är nästan episodartad, som en tv-serie där varje avsnitt tar upp olika aspekter. En stund fokuserar han på ett svagt argument om hur Jesus skulle ha hatat kapitalism och hur den nya aristokratin kidnappat religionen för sina egna ändamål bara för att i nästa andetag intressant visa hur annorlunda USA kunnat se ut om Roosevelt, innan han dog, fått igenom sitt tillägg till grundlagen, ett dokument som sedan inspirerade många europeiska länder när de förnyade sina lagar i efterkrigstiden.
Som dokumentär så finns det många brister med Capitalism: A Love Story, men ser man den som vad den är; en underhållande politisk pamflett som propagerar för Moores syn på världen är den ett skickligt genomfört arbete. Om man sedan hatar eller älskar filmen beror mycket på vad man har för politisk ståndpunkt.
Trots bristerna så kan man inte förneka att många av argumenten är sunda och intressanta, det ideala, och säkerligen det Moore siktar på, hade varit om filmen kan hjälpa till att öppna ögonen på folk, få dem intresserade av sakfrågorna till den grad att de själva går ut och söker svar för att bilda en egen uppfattning. Då kan kanske denna subjektiva och underhållande krigsförklaring mot kapitalism hjälpa till att få den nya vinden av hopp att tillta i styrka, och minska klassklyftorna, i ett land där en alldeles för liten procent innehar nästan all ekonomisk makt.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
