RecensionMan tänker sitt
Man tänker sitt är en vacker och kontemplativ film som innehåller både vackra bilder och vackra tankar. Med Henry David Thoreaus Walden som inspiration tecknar filmen en skoningslös kritik mot ett förruttnat samhälle där människan tappat bort sin förmåga till givande kommunikation och förlorat all koppling till naturen.
Genom citat från Walden och med hjälp av den elvaårige Sebastians berättarröst få vi följa livet på en radhusgata någonstans i Sverige, likt så många andra platser i detta avlånga land. Deras liv flyter förbi i området där staketgränser är Gud och oskrivna uppföranderegler är lagen.
Små handlingar av olydnad eller sabotage är de enda ventiler som finns när den enda verkliga dialogen är den inre, i ett samhälle där människor hellre backar ett steg bakom sin buske än att pratar om något substantiellt, där all form av umgänge sker enligt redan bestämda mönster, nästan på ett rituellt vis, som kräftskivan eller fredagsfesten.
I slutaktens förlösande bilder söker sig våra karaktärer ut i radhusens omgivning för att komma närmare naturen, för att hitta ett alternativ, för att känna något som inte är konstlat.
Vare sig man håller med om Man tänker sitts centrala tillbaka till naturen-tema eller inte så är det omöjligt att inte hänföras av Fredrik Wenzels underbara foto som är minst lika poetiskt som Thoreaus bevingade ord. Wenzel gör här tillsammans med Henrik Hellström spelfilmsdebut som regissör efter att tidigare jobbat som fotograf på den besläktade Farväl till Falkenberg.
Farväl till Falkenbergs regissör Jesper Ganslandt, som är aktuell med nya Apan senare i höst, är involverad i denna film som producent. Likheterna är många, från ämne till skådespelare, kanske inte så konstigt med tanke på att Wenzel var medförfattare till det manuset. Båda filmer är starkt kritiska till Sverige och den glada förljugenhet som har slagit sina rötter i vårt land. En film där fasaden är viktigare än innandömet, Fasad är också namnet på kollektivets produktionsbolag.
Filmens upplägg med längre sekvenser som ibland slutar i ett klimax men ibland bara slutar skapar en spänning som gör att varje scen är som ett eget litet universum. Till skillnad från Hollywoodfilmer, eller deras svenska kopior, där scener är uppbyggda på samma sätt som filmer i helhet med en början, en mitt och ett slut där allt förklaras.
Att vi blivit tränade att förvänta oss samma saker av filmer som visar samma berättelser om och om igen gör att vi genast bildar en föreställning om hur varje film eller scen kommer att sluta redan när den börjar. Man tänker sitt motarbetar detta genom att aldrig låta oss vara säkra på vad, eller om, något dramatiskt kommer att hända. På detta sätt skapas en mer närvarande film där varje sekvens är berättigad i sig och inte bara som en transportsträcka mot en given upplösning.
Bland alla mina andra lovord så måste jag också nämna Erick Enockssons finstämda musik och de överlag bra skådespelarinsatserna där blickar säger mer än ord. Insatser som måste tillskrivas personregin lika mycket som aktörerna.
[-]Man tänker sitt är en originell och vacker film som säger något om sin samtid utan pekfingrar. Med poesi både vad det gäller ord och bild förmedlar den en skrämmande bild av ett förruttnat Sverige där fasaden är det enda som glänser. Produktionsbolaget Fasad, med Ganslandt i spetsen, stärker sina aktier som ett av Sveriges intressantaste filmkollektiv och ger oss ett verk som inte lämnar någon oberörd.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
