Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionHachiko - En vän för livet



Lasse Hallström och Richard Gere samarbetar igen, efter den positiva överraskningen The Hoax, för att servera oss Hachiko, en attack mot tårkanalerna som är allt annat än blygsam. Till sin hjälp har de en gullig Akitahund, filmens stora stjärna och den enda som går fri från den kritik (det är ju en hund) man kan rikta mot resten av kollaboratörerna som sammanstrålat för att skapa denna sentimentala smörja.

Eftersom detta är en familjefilm med en hund som huvudkaraktär går det givetvis att hitta en hel del likheter mellan Lassie och Hachiko men denna fiktion är baserad på en sann historia som också gjorts till film i Japan 1987 (Hachiko monogatari med manus av mästaren Kaneto Shindô).

Den verkliga historian utspelade sig på 1920-talet i Tokyo, där det nu står en bronsstaty av hunden vid Shibuyastationen på den plats han troget satt och väntade på sin husse. Givetvis är Japan inget för amerikanska filmbolag att hänga sina dollar på så simsalabim och storyn har förflyttas till nutid och en liten håla i USA.

Filmen lider av en sentimentalitet som är så sockersöt att den sticker i ögonen. I Hallströms Hachikovärld, som påminner lite om ett idealiserat 1950-tal filtrerat genom en \"gated community\" där alla tittar på The Truman show, finns det inga onda människor eller bråk. Alla karaktärer, från professorer till tonåringar och korvgubbar visar ständigt upp sina bästa sidor och verkar vara oförmögna att vara otrevliga.

Denna stämning understryks av filmmusiken vars stråkar emotionellt våldtar publiken så till den grad att man önskar man kunde trycka på ”mute” så att de många, och då menar jag många, montagen där Gere kärleksfullt leker med sin hund hade blivit lite mer genomlidliga.

Om man känner till historien sedan innan så vet man hur den slutar och att det kommer att inträffa en dramatisk vändning i kärleksförhållandet mellan tvåfoting och fyrfoting någonstans i mitten. Denna vetskap till trots så är det inte annat än att man börjar tvivla, kanske har Hallström ändrat helt på skeendet och bestämt att inget alls ska hända, kanske har han gjort en instruktionsfilm för hur man leker med sin hund istället? Hur länge dessa sekvenser med hundlek håller på i minuter vet jag inte men det känns som en olidlig oändlighet innan något dramatiskt inträffar.

Hallström dristar sig till att försöka vara lite experimentell, så skulle han säkert benämna det i alla fall, genom att ibland låta oss se världen från hundens synvinkel, med dennes ögon. Resultatet blir mest fula svartvita sekvenser, ibland uppochner (när Hachiko rullar runt), helt redundanta då de inte säger något som inte redan sagts tidigare.

Ännu marigare att rättfärdiga är filmens inställning till bandet mellan människa och djur (Gere och Hachiko) som här får en nästan övernaturlig dimension där det tveksamt anspelas på hur det var ödet att de träffades och att de var ”gjorda för varandra”.

När filmen når sitt klimax med blödig slowmotionscen så har bägaren sedan länge runnit över och även om en tår kanske letar sig fram så känner man sig för manipulerad av sentimentala knep för att känna något riktigt, tårarna blir lika falska som fiktionen.

Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)