Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionWhen You're Strange



Sextiotalets ”The Big Four” var och är i mitt tycke The Beatles, Rolling stones, The Who samt The Doors. Dock är det de två sistnämnda som har lockat till sig min nyfikenhet med dess nyskapande och oberäkneliga och lite farliga sätt att leverera musik och scenkonst i sällan skådat slag, och det kryddat med skandaler både utanför och på scenen. Det unika med The Who var att bandet bestod utav fyra starka individer som både på det musikaliska samt det personliga planet stack ut i mängden. Jag glömmer aldrig första gången jag fick ta del av i mitt tycke den bästa musikdokumentären genom tiderna: The Who's ”The kids allright”. Med energiska scenframträdanden blandat med intervjuer fullmatade med rappa repliker och okontrollerade ageranden, så fick jag trots att detta var mitt första möte med bandet känslan av att jag hade lyssnat på The who i tio års tid, och efteråt så ville jag bara ha mer.

Om The Who var bandet där samtliga i ensemblen var frontfigurer så var det raka motsatsen i The Doors. Visst kan vi inbitna fans sitta och konstatera att Ray Manzarek (Keyboard), Robby Krieger (Gitarr) och John Densmore (Trummor) fyllde en oerhört viktig roll när det gäller det musikaliska , och då syftar jag framförallt på Manzarek och Krieger som stod för majoriteten av den instrumentala biten och det med bravur. Men i slutändan så är det bara att konstatera att den övervägande anledningen till att The Doors blev så stora är tack vare bandets frontman och obestridlige stjärna Jim Morrisson. Morisson var The Doors med lite plats lämnad åt Ray Manzarek som med sitt suggestiva orgelspel kompletterade Jims svulstiga lyrik och utsvävande sångmelodier, och framför allt live så märkte man av deras unika personkännedom gentemot varandra. Men det var som sagt Jim Morissons karisma och oberäknelighet som gjorde hela The Doors utåt sett, och det märker man tydligt i Tom DiCillos nya dokumentär om nämnda band ”When You´re Strange som utspelar sig mellan åren 1965-1971.

Filmen domineras av unika konsertklipp som visar en poserande, kromande, skrikande och utflippad Morisson, varvat med aldrig visade scener bakom och utanför kulisserna . Ödlornas konung som blev hans ökända smeknamn var en karismatisk manlig pinuppa som hoppade omkring på scenen i slimmade skinnbrallor som en modern Dionysus, och förmedlade sin skrivarkonst till bandets ormtjusande musik, och det backas upp av Johhny Depp som filmens ciceron där han återberättar Dicillos saga om The Doors och han gör det som vanligt med stor inlevelse. Dock känns DiCillos berättelse stundtals som ett frieri till bandets frontman där han framstår som coolheten själv medan många filmsekvenser visar raka motsatsen, där han mer framstår som en söndertrasad själ som allt mer blir fången i sin egen freakshow.

En stor eloge skall regissören ha för frånvaron av alla tråkiga ”Talking Heads” som annars brukar vara en stående ingrediens i musikdokumentärer. Här låter han i stället musiken och bilderna tala sitt egna språk vilket höjer den konstnärliga ådran avsevärt, och Morissons och Marzanek tid som filmstudenter har satt prägel på det unika bildmaterialet när de ofta tillät en filmare följa med in i de djupaste vrår för att kunna dokumentera bandets unika storhetstid. Bara att få ta del av när Jim Morisson inför en konsert på Long Island helt utan livvakter och annat säkerhetspådrag får för sig att gå ut till den väntade publiken på fotbollsplan för att konversera med ungdomarna, och få ta del av det chockartade lugnet som skapades av de lyckligt lottade fansen gör att gåshuden blir heltäckande.

[-]When You´re Strange är en snygg dokumentär där det konstnärliga bildspråket backas upp av regissörens väl valda musik ur The Doors myllrande låtskatt. Dock måste jag poängtera att där The Who´s ”The Kids Allright” även tilltalar den inte så insatta åskådaren, så är ”When You´re Strange” en film som mer riktar sig till de inbitna fansen. För trots regissörens förmåga att ta fram det unikaste ur The Doors både bildligt och musikaliskt så uteblir den sammansvetsade bandkänslan, och slutresultatet blir mer en dokumentär om Jim Morisson än om bandet The Doors. Men som inbitet fan så kommer man ändå ut med ett leende på läpparna, för vi vet ju redan vad det handlar om.