RecensionMao's Last Dancer
Dramaturgin som denna film bjuder på består både av ett förutsägbart stegrande berättargrepp såväl som av ett tydligt idealiserande av den så kallade amerikanska drömmen. Ett idealiserande som ges i kontrasten som uppstår när vi involveras i den dansande representanten för kommunist Kina, Li Cunxins öde. För det dröjer nämligen inte länge innan kommunismen sätts i närmast löjligt uppenbara kontraster med den västerländska kulturen och innan klichéerna av blandat välkommet och ovälkommet slag börjar hagla ut ifrån filmduken.
Dock så dröjer det tack och lov heller inte alltför länge innan man som publik blir både förförd och berörd av de underbart visuellt vackra, musikbeprydda och långa dansscener som filmen också innehåller och har spunnit sig kring. Och dessutom så berör även det faktum att filmen är baserad på Cunxins självbiografi mina sinnen till att skänka en annan känslomässig påtaglighet till det utspelade. Även om detta i sig får sägas vara en bifogad silversked när det kommer till kvalitén på det filmiska hantverket.
Regissör Bruce Beresford tar sitt filmiska avstamp redan i Cunxins barndom då han blev hämtad av de kinesiska myndigheterna och tagen ifrån hus och hem till en kommunistisk elitskola för dans. Härefter sicksackar han via ett möte med en godhjärtad danslärare och via typiska självdisciplineringsscener för att slutligen landa i det förlovade landet USA, där kulturkrockarna kring auktoritet och sex såklart strax duggar tätt. Och det är här när Li motvilligt tvingas till att återvända till Kina som filmen ställs på sin frågande högkant. Kommer han att lyckas vinna sin frihet och kärlek? Eller. Kommer han att berövas dem?
En fråga som med all säkerhet hade engagerat ännu mer än vad den nu gör om Beresford bara byggt filmens personporträtt via annat än de ofta komiska eller smått gulliga förvecklingarna som uppstår genom språkbarriären i de flesta utav filmens dialogscener.
Men trots att filmen stundtals är lite sådär klumpigt amerikansk och trots att den delvis faller offer för den ytlighet som vanligen kommer bifogad med biografiska filmer överlag så engagerar den tack och lov långt mycket mer än sina grepp. Och den gör det genom sitt karismatiska skådespel, sina vackra dansscener och sin vackra verkliga berättelse. [-]Så att melodin spelas på välbekanta strängar spelar i slutändan så gott som ingen roll alls där man sitter utrustad med den klump i halsen som bara barndomens känslosamma monopolpartier eller något innerligt väldigt vackert och ärligt kan skapa.
