RecensionDinner for Schmucks
Fin är ingressen till denna film när den låter oss ana att detta kan komma till att bli en mångbottnad och lite sorglig komedi som skiljer sig ifrån mängden. Ful är denna film när den kort härefter rycker mattan under fötterna från en och direkt efter take off aktiverar autopiloten för att ta oss som publik till ett såväl sedvanligt som förutsägbart resmål. [*]
Men den börjar ändock som sagt fint och presenterar Barry (Carell) för oss genom att visa oss en värld av leksakslokomotiv och dockor gjorda av döda möss som han har byggt upp till en egen liten civilisation i sitt hem emedan den väl valda Beatles-pärlan \"The Fool On The Hill\" utsmyckar filmens ljudmatta.
Barry, som vår films dåre på kullen i denna film, är en godtrogen man som inte ser omvärldens syn på honom utan istället ser det fina i det som ingen annan ser. Så de sociala problemen och förvecklingarna ligger således strax runt hörnet när Tim (Rudd) som jagar en befordran i sitt arbete blir erbjuden att närvara vid en middag för de högst uppsatta i företaget. En middag som kommer med en hake. De ska nämligen alla enligt företagets tradition bjuda in en dåre som inofficiellt ska tävla i att göra bort sig inför och underhålla styrelsen. Och det gäller att finna den mest galna och sorgligt dråpliga människan för att kunna vinna de högsta hönsens gunst under denna Dinner for Schmucks. Barrys och Tims kollisionskurs är strax härefter ett faktum och den moraliska frågan ställs på sin högkant. Ska Tim offra sin och sin flickväns syn på människor för att göra karriär, eller ska relationen med Barry leda honom fram till något annat?
På pappret låter denna film alltså precis såsom den sedan visar sig vara. Som en förutsägbar, sockrig och galen om än något uddlös och låg komedi. Men den är nu inte helt utan sina stunder heller. Jemaine Clement gör till exempel en välkommen och rolig biroll som en sexuell konstnär letandes efter det djuriska i människan. Och dessutom faller bitarna ned på sina förutsägbara platser på ett ganska snyggt vis. Så även om filmen i sin helhet förmodligen inte kommer att göra några som helst avtryck i filmhistorien så är den ändå för det mesta tillräckligt underhållande för att för stunden distrahera en ifrån detta förmodade faktum genom samma typ av absurda situationskomik som Jim Carrey bedrev för mer än ett decennium sedan.
