Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionWinter's Bone



Jag antar att många, likt mig, suckar och oroar sig så fort en film blir prisad till skyarna, speciellt när det är av kritiker. För det första ställer detta ett ultimatum som många gillar att rebellera emot, dvs. att man är för ointelligent för att ”förstå” en film. Folk älskar att utbrista ”kejsarens nya kläder!” när de tycker sig ha genomskådat kritikernas rökridåer av kvasiintelligenta analyser. Och jag är själv inte annorlunda; kritiker har en tendens att alla hoppa på samma hype och gruppvåldta en ny film med för mycket beröm. Jag tror att Winter’s Bone lider lite av detta fenomen; då de flesta jag pratat med har ogillat filmen, för att sedan skaka på huvudet och fördöma kritikernas pretentiösa kärleksförklaringar. Winter’s Bone är annorlunda, och publikens förväntningar är svåra för annorlunda filmer att nå upp till. Den är inte underhållande i den vanliga bemärkelsen av det ordet, och om du anser att film endast bör underhålla så förstår jag varför du inte gillade denna.

Ree Dolly är en 17 år gammal, smått pojkflickig, kvinna vars oro överstiger de flesta Amerikanska filmtonåringar. Du vet, high schools coolaste mittbena, överdrivet välmejslade ”jocks” som passar bättre i tandkrämsreklamer än i en verklig amerikansk högskola. Nej, Ree befinner sig i Södra Missouri bland tandlösa, utblottade, lusfattiga amfetamintillverkare. Ordet ”white trash” har aldrig varit så apropå. Vemodiga banjos bidrar med soundtracket i en gråmelerad och smutsig värld, där landskapet tycks vara fruset i ett slags limbo av årstider som även när solen skiner tycks vara färglöst och dystert. Filmen börjar med att vi får veta att Rees pappa, en välrenommerad amfetamintillverkare, försvunnit och lämnat Ree med hennes två mycket yngre syskon, och deras totalt emotionellt frånvarande mor, varför mamman befinner sig i detta apatiska skick avslöjas aldrig. Resterande av filmen är i stort sett Rees mörka odyssé efter sin far, död eller levande, som försatt familjen i knipa då han pantsatt familjens hus mot borgen efter att han arresterats för sin amfetamintillverkning. Vart än Ree vänder sig för sanningen om hennes fars öde vägrar folk säga sanningen som vi så tydligt kan läsa i deras sammanbitna uttryck. Rees envishet är inte uppskattad och som hon lär av en granne är frågor ett ”utmärkt sätt att sluta som grisfoder.”

Vad som räddar Winter’s Bone från totalt depression är huvudkaraktären Ree. Hon är inte en filmhjälte som går av för hackor, inte heller är hon Tarantinos, enligt mig, ointressanta kvinnliga hjältar som endast är en schablonmässig rövsparkande manlig hjälte, fast utan pungkulor. Hon påminner mig lite om Clarice Starling från När lammen tystnar, istället för våld använder hon sig av instinkt och skarpsinne. Vad som navigerar henne genom Missouris mörka vatten till sanningen är inte att hon utmanövrerar den verkliga faran i storslagna stridsscener eller med MacGuyverartade attrapper, utan hennes trotsiga beslutsamhet och överlevnadsinstinkt. Vad som intresserar mig mycket med Winter’s Bone är dess koppling till gotisk söderlitteratur, så som Faulkner eller Flannery O’Connor, vilket är två av mina favoritförfattare. Ofta dystra historier med en viss lakonisk hillbilly-poesi, alltid med inslag av gotiska tvister som underminerar den inledande realismen.

Winter’s Bone är en annorlunda film, och jag misstänker att många kommer att ogilla den. Och det med all rätt, jag säger inte att någon som ogillar den är en idiot för att den inte ser samma saker som jag i filmen. Då mycket av det jag läser in existerar under ytan, en slags oförklarlig styrka som är svår att definiera. Enligt mig är Winter’s Bone full av intressanta frågeställningar om familj, fattigdom och människans underliga kapacitet för både extrem ondska och vardaglig godhet.