Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionThe King's Speech



Colin Firth tycks ha haft samma patenterat fastnaglat allvarsamma blick alltsedan dess att han spelade Mr Darcy i filmatiseringen av ”Pride and prejudice” 1995. En blick och ett kännetecken som tjänar honom minst lika väl här, Oscarsnominerad för bästa manliga huvudroll som han är. För i kombination med hans fobi inför att tala offentligt så skapas här ett smakligt och intensivt kontrastteam mellan blick och talfel som säkerligen kommer få honom att höja upp guldstatyetten i luften om några veckor.

För redan den inledande scenen greppar ett stadigt tag om publikens empati inför George (Firth) vacklande, stapplande och stammande försök till att kunna leverera ett tal. Ett tal vars konsekvenser strax sätter oss i kontakt med talterapeuten Lionel (Rush). För filmen handlar om ingen mindre än prins George och hans kallsvettiga och nervkantade väg in i offentlighetens ljus och uppå kungatronen mitt under fascismens övertagande framväxt i Europa under det oroliga 30-talet. En tid där behovet av och möjligheten till enande gestalter inför de annalkande hoten var starkare och större än kanske någonsin förr genom radion och det mikrofonbetingade talens spridande krafter i samhället.

Men precis som i fallet med t.ex. Stones ”World Trade Center” eller Camerons ”Titanic” så förtar den historiska förutsägbarheten en hel del av inlevelsen inför det utspelade eftersom man genom historien hela tiden vet vartåt det barkar. Men tillsammans med filmens harmlösa charm så mäktar ändock såväl regissör Tom Hooper som skådespelarna med att ställa detta till rätta genom att helt enkelt förlita sig på det obehag, de skratt och karaktärskontraster som uppstår mellan den folklige talterapeuten och en världsfrånvänd och charmigt arg George. För visst kommer empatin säkerligen att sprida sig ut i biosalongerna världen över inför denna något udda ”underdog”.

[-]Men det ska sägas att både produktionen och manuset också är precis sådär lättfotat luftigt som just krävs för att tilltala den breda massan och den popcornsdoftande statyettens jury. Och dessutom så hade Colin Firth som här endast repriserar sin paradroll i högre grad förtjänat sin Oscar efter 2009 års partikulära prestation i ”A single man”, om han nu skulle gå och få den vill säga.