Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionRitualen



Det brukar ju heta att fakta slår fiktion; att verkliga händelser är långt mer skrämmande än något som människans fantasi kan uppbringa. Ett inte alltför ovanligt grepp är därför att låta skräckfilmer ”inspireras av verkliga händelser” för att på så vis höja graden av hemskhet. En förutsättning för att detta ska lyckas är givetvis att vi som publik är någotsånär beredda att tro på dessa verkliga händelser. För egen del är jag villig att tro på alltifrån UFO:n till saftiga konspirationsteorier om det är gestaltat på ett övertygande sätt, men exorcism och religiös vidskepelse faller inte in i denna kategori. Däri ligger Mikael Håfströms senaste film Ritualens stora problem, då det är en film som försöker att behandla just detta ämne på ett seriöst sätt och baseras på en påstått sann bok av Matt Baglio.

Handlingen i korthet kretsar kring katolske präststudenten Michael Kovak (Colin O’Donoghue), som för att överkomma sina gudstvivel skickas på exorcismskola i Rom och där kommer i kontakt med djävulsutdrivaren Fader Lucas (Anthony Hopkins). Till en början är han lika skeptisk till detta hokuspokus som den genomsnittlige biobesökaren, men att bevittna besatta patienter som krälar på golvet som vettvillingar och pratar på främmande språk med onaturlig röst får honom på andra tankar.

Ritualen får även mig på andra tankar, men snarare av typen vilka som kan tänkas vinna kvällens toppmöte i Premier League och hur svårt det egentligen kan vara att livnära sig som pokerproffs. [-]Med undantag för den inledande kvarten som är hyggligt intresseväckande är Ritualen duktigt tråkig under den första timmen, och när man väntar sig att otäckheterna ska börja skölja över en blir man ordentligt besviken då filmen sånär som på en lurig katt inte heller lyckas vara det minsta skrämmande.[*]

Något magplask av bibliska mått är det dock inte tal om, vilket främst är Anthony Hopkins förtjänst. Den adlade walesaren tillåts briljera och spela ut hela sitt register, men hans motspelare, tvålfagra Colin O’Donoghue, besitter dessvärre inte samma kvaliteter och gör en genomgående slät figur. Håfström har en förmåga att göra skapligt snygga produktioner med en dialog man slipper hänga upp sig på, men utan en stabil förlaga att basera sitt verk på, som i fallet med Ondskan eller 1408, förmår han inte lyfta filmen till några högre nivåer. Den dag folk omkring mig börjar hosta upp blodiga spikar och nyligen avlidna släktingar pratar med mig i telefon kanske jag ändrar uppfattning kring ämnet och därmed höjer mitt betyg, men den dagen misstänker jag även att grisar flyger och att en köldskadad Satan undflyr ett helvete som frusit över.