Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionX-Men: First Class



När jag fick höra att den fjärde delen i X-Men-serien skulle bli en så kallad prequel så var jag väldigt skeptisk. Det kändes som ett girigt försök att suga ut mer ur en döende filmlicens, men ljuset i tunneln kom i och med den talangfulle regissören Matthew Vaughn (Layer Cake, Kick-Ass). Jag var dock fortfarande övertygad om att Brett Ratners relativa fiasko i och med X-Men: The Last Stand skulle förbli spiken i kistan för mutanthjältarna, men jag erkänner nu min förhastade slutsats.

X-Men: First Class utspelar sig mellan 1944 och 1963 och handlar först och främst om förhållandet mellan Erik Lehnsherr (Michael Fassbender) och Charles Xavier (James McAvoy), mera kända som Magneto och Professor X. Det är en historia som visar att skilda omständigheter kan göra fiender av väldigt liknande människor och innehåller även, precis som tidigare delar i serien, många intressanta allegorier om utanförskap, förtryck och diverse historiska händelser.

Men First Class är framförallt en förhållandevis smart och stilfull seriefilm, med bra skådespelarinsatser, snygga effekter, roliga kameos och en gripande handling. Att den även innehåller en hel del vackra damer skadar knappast.

Michael Fassbenders roll som den unga och hämningslystna Magneto för tankarna till hans roll i Tarantinos Inglourious Basterds men här agerar han både protagonist och antagonist på samma gång, lite som Hayden Christensen i Star Wars: Episod 3. När Erik Lehnsherr vid en väldigt tidig ålder separeras från sina föräldrar på ett tyskt koncentrationsläger så ger hans ilska uttryck i att hans magnetiska mutantförmåga uppenbarar sig. Detta fascinerar Sebastian Shaw (Kevin Bacon) som gör Eriks liv till ett rent helvete i ”utvecklande syften”. Men Erik överlever och svär på att en dag hämnas de som fördärvat honom.

Det är ingen slump att filmer gång på gång porträtterar resan från smärta till hat, eftersom det är en resa vi alla går igenom på ett eller annat sätt. Vart går gränsen mellan rättvisa och hämnd? Vad får oss att ta de beslut som avgör vår karaktär och är vi för alltid bundna av vårt förflutna? X-Men: First Class må vara en popcorn-rulle, men den fick mig att tänka i dessa banor, och det är tecknet på en bra film. Men om jag ska vara helt ärlig så hade den även sina dåliga sidor, vilket drar ned betyget från full pott till en stark 4:a. Precis som i de tidigare filmerna, speciellt The Last Stand, så innehåller First Class ett par onödiga sidokaraktärer som drar ned filmens fokus och även ett par smålarviga actionscener och i min åsikt snedtramp när det gäller humorförsök.

X-Men: First Class är en seriefilm av första klass (kunde inte motstå ordvitsen) som lyckas vitalisera den en gång döende filmlicensen till den grad att jag nu ser fram emot en helt ny X-trilogi som jag faktiskt tror kan utklassa den förra.