Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionPriest



Priest (Paul Bettany) är en legendarisk krigare från ett stort vampyrkrig, som nu lever i en stad omringad av en mur som styrs av The Church där Priest tillhör det över skiktet. Dock ställs hans heliga löften på prov när hans systerdotter blir bortrövad av ett gäng mördarvampyrer, då han tillsammans med Revolver-mannen Hicks (Cam Gigandet) beger sig ut på jakt efter förövarna innan dom hunnit förvandla hans systerdotter till en utav det sina.


När Scott Charles Stewart långfilmsdebuterade som regissör med filmen ”Legion” 2009 var det många som hade höga förväntningar på denna så erfarna man inom visual effects, där han inom området varit involverad i storfilmer som ”Sin city”, ”Iron man”, ”Pirates of the Carribean-filmerna” för att bara nämna några från hans gedigna meritlista. Dock blev regidebuten ett kalkonstinkande hantverk där både regi och effekter mer kändes som dålig amerikansk tv-produktion, och när den apokalyptiska atmosfär som filmens huvudtema inhyste uteblev, var magplasket ett faktum.

När han nu 2011 återigen tagit megafonen i beslag genom att ta sig an Min-Woo Hyungs Serie-novell ”Priest” så blir det upp till bevis om hans roll som regissör kommer att gå en ljus framtid tillmötes. Här har han tagit de bästa råvaror som kan tänkas för att skapa ett fint hantverk inom genren. Och som en mästerkock säger till sin lärling när han står med gåslevern i ena handen och sparrisen i den andra ”Du får inte misslyckas”, så blir tankegången densamma till nämnda regissör. Om vi genererar gåslevern till ”Bladerunner”, Sparrisen till ”Matrix” och toppa det med ”Terminator” och lite av dagens vampyr-romantik, så borde varenda Si-fi älskare slå klackarna i taket och sjunga glädje-hymner. Men även de bästa råvaror kräver kunskap och tålamod för att resultatet skall falla väl ut, och tyvärr så blir det snudd på platt fall även denna gång.

Problemet med ”Priest” är dess tvetydiga framtoning. Här har Stewart fått ynka 87 minuter på sig att presentera Hyungs myllrande persongalleri och dess dystopiska och detaljrika värld, där The Church gör allt i sin makt för att hålla lag och ordning bland vampyrer och oss dödliga individer som lyckats överleva den nya världen. Huvudproblematiken ligger i den på tok för stora kontrasten mellan det visuella och karaktärernas framtoning. På det visuella planet så visar Stewart att han kn sin huvudsyssla mer än väl, och när han tar oss in i den dystopiska staden, så dras man raskt in dess obskyra och kaotiska atmosfär där någonting hotfullt ligger och lurar bakom varje gatuhörn, och ofrånkomligt går tankarna till ”Bladerunner” och ”Terminator”. Men trots det visuellt snygga och stundtals vackra effekterna som bara de borde göra filmen sevärd, fallerar det hela redan i upptakten av karaktärernas intåg.

Där serienovellens karaktärer presenteras med dess österländska mysticism, så har självfallet det amerikanska teamet radikalt lagt om det hela med inhemsk touch. Bara att förvandla om karaktären Priest från en abstrakt asiat med långt hår och protestantisk prästkappa, till en amerikansk Buddha-munk med ett kors i pannan, men som mer framstår som en förvirrad skinhead som konverterat till kristendomen, gör att hela poängen med storyn tappar tråden, och Paul Bettany som även axlade huvudrollen i ”Legion” Övertygar inte i rollen som den legendariska krigarprästen. Han får hjälp av Hicks att lösa det svåra uppdraget som ska framstå som den tuffa men gode revolver-mannen som slutligen ska göra upp med hans raka motsats, den onde Black hat (Karl Urban), som för övrigt blir den största behållningen bland alla omgjorda och missanpassade karaktärer. Tyvärr uteblir den tuffhet och respekt som Hicks ska utstråla i Cam Gigandets gestaltning, som mer springer runt som en ytlig och vilsekommen pojkspoling som övar på att visa känslor utan större övertygelse.

För mig är det en gåta hur man med en helgjuten story, med ett helgjutet persongalleri som serienovellen levererar, kan få karaktärerna att kännas så malplacerade i sin egna värld, som Stewarts filmatisering av denna novell gör till ett faktum. Och det är tråkigt att behöva konstatera att Stewart borde släppa megafonen för att endast återgå till det han är bra på, nämligen det visuella.