RecensionConan O'Brien Can't Stop
Att bli så totalt förödmjukad som Conan O´Brien blev när han fick sparken efter sin sju månader korta men ack så lyckosamma period för Tonight Show, där han ersatte den gamle Talk Show-räven Jay Leno som skulle börja på ny kula på en tidigare lagd sändningstid, skulle kunna få vilket snille som helst att gräva ner sig och lägga karriären på hyllan. Dock inte Conan O´Brien, som beslutar sig för att ge sig ut på en turné för att känna på pulsen när det gäller sin egen popularitet.
Här låter oss regissören Rodman Flender ta del utav planeringen inför den tre månader långa rutten och livet under den stundande turnén, där allt från småhålor som staden Eugene till gigantiska New York avverkas, och det med råge.
Det är en till synes lågmäld O´Brien som presenterar sig i inledningen, och man känner ganska snart en uns av bitterhet gentemot sin förra arbetsgivare NBC som snöpligt dumpade honom för att återigen sätta Jay Leno på nämnda post, och det blev svårt att undvika (även här i vårt avlånga land) när de amerikanska nyhetskanalerna marknadsförde det hela under namnet The late night wars. Och många fällde en tår av medkänsla när han vid det bittra slutet tackade alla sina fans för allt stöd i kampen mot NBC och Leno, där han tackade för de dryga tjugo år som föregått de sista dåliga halvåret.
Det Flender så snyggt lyckas infånga är O´Briens beteendemönster som allt mer förändras under resans gång och inledningen blir till något fagert att beskåda där Conan framstår mer som oviss och avvaktande inför den planerade rutten, där frågorna är många som ska besvaras om hans framtid som artist. Att beskåda när han i hemmet dagen innan stundande avresa busande med sina barn försöker dölja sin avskedsångest känns ända ut i tåspetsarna när han omfamnande konverserar med dem. Att beskåda en Conan blicka ut över ett folktomt Eugene mitt på ljusandan, undrande med en stor portion oro om uppslutningen till kvällens turnépremiär känns även det berörande och äkta, och jag konstaterar att ordet skörhet blir den huvudsakliga nämnaren i filmen. Skörhet är ett ord som blir oundvikligt när en grupp individer ska leva nära varandra som i det här fallet under tre månaders tid som ett turnerande team. Man färdas, bor, äter, planerar, och löser praktiska problem tillsammans, vilket ofrånkomligt skapar konfrontationer i olika gradtal, och tankarna går oundvikligt till ett citat den gamla gitarrhjälten Chris Holmes, (dåvarande medlem i gruppen W. A S. P) fläkte ur sig sittandes i en swiming-pool med en flaska vodka i handen, One year of touring took five years of your life. Man kanske inte ska ta till sig nämnda kommentar alltför detaljerat då Coanans och Chris kändisvardag är ganska vitt skilda gentemot varandra, men det finns en global poäng med Chris uttalande, och man kan se ett mönster hur O` Briens beteende formas under resans gång.
Allt längre turnén lider så märker man mer och mer av den O´Brien vi är vana att erfara i tv-rutan då framgångarna inte oväntat blir ett faktum. Det är en fröjd att beskåda honom i klassiskt manér då hans munläder alltid frambringat en äkthetskänsla som varken Letterman eller Leno kommit i närheten utav, och för varje kändis han omfamnar som gästat hans show så blir hans törst på kändiskapets lyx allt mer märkbar. Men allting har ett pris. Då hans tjugo år långa kändiskarriär legat på hemmaplanets trygga mark, och trots turnerandets framgångar, så märker man att det intensiva turnerandet kostar på humöret då han stundtals frenetiskt får kämpa för att hålla det på topp. Dock ställer jag mig lite frågande till dessa sekvenser då man aldrig får erfara ett fullskaligt utbrott från nämnda person, för jag har svårt att tänka mig att han under hela resans gång lyckades hålla inne på all frustration och påfrestningar som han ändå utsattes för, och känslan av att Flender och O`Brien valt att skala bort de mest laddade sekvenserna känns snudd på uppenbart då det hela i slutändan handlar om marknadsföring inför kommande framtid, och därav det något nerdragna betyget.
Conan O´ Brien cant stop är en tät och underhållande dokumentär om en man som söker efter upprättelse efter att ha blivit offentligt förnedrad av sin förra arbetsgivare. Därav vill jag poängtera att ni som förväntat er en film i typisk O´ Brien-anda, fullmatad med rappt munläder och knivskarp komik lär bli besvikna. Visst finns det med även här, men mer som lite krydda på moset, då nämnda film mer blir till ett fulländat och överlag trovärdigt personporträtt där en kändis kvalitéer och brister snyggt vävs samman.