Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionWaking Life




Jag tror inte att när ni läser denna recension så blir era liv annorlunda era liv. Ni tänker inte nu ska förändra mitt liv för vad jag läste i en recension. Jag tror inte ens ni bryr er efter att ni har spenderat 10 minuter av era liv på att läsa detta.
Den här filmen får en att tänka i sådana spår.

Även fast jag bara är 16 år så har jag haft en idé om att när jag ungefär är runt 60 års ålder så skulle jag sitta och fortfarande se på Casablanca, bara att få se den. Detta kanske låter absurt, men tänk er att ligga där och se en film som kanske är 120 år gammal då och se en film som man älskade i barndomen. En film som har betytt ganska mycket för en själv.
Den här filmen skulle jag inte vilja se när jag är 50, 60 eller 70 år. Det här är faktiskt den enda film jag sett som jag faktiskt skulle vilja ta med till efterlivet. Sitta någonstans helt befriad från livet och se den här filmen, det vore nånting.

Jag tror jag har sett den här filmen fyra till fem gånger sen jag såg den första gången. Det stoppar mig inte alls från att se den igen. Varenda gång jag bara stoppar in den i DVD spelaren och bestämt mig för att bara se någon scen, sen sitter man ändå där en och en halvtimme senare och undrar vart tiden tog vägen.

Filmen är svår att beskriva i handling eftersom den egentligen inte kommer in i handlingen mycket under filmens gång och även i slutet så är vi inte helt säkra vad som händer, vi tror oss veta men vi får ingen bekräftelse. Däremot i min uppfattning så är huvudkaraktären (som man aldrig får reda namnet på) som spelas av Wiley Wiggins fast i en dröm och kommer inte ut.
Det filmen då går ut på är att följa Wiggins i drömmen då han pratar med människor, han har intressanta konversationer med dem.
Egentligen var det inte riktigt sant för Wiggins är kanske den karaktären som pratar minst i filmen. Dem andra personerna har egentligen bara egna monologer som dem spottar ut sig. Dock så är monologerna väldigt intressanta tack vare dess antika filosofiska bakgrund tillsatt med nya filosofier.

För dem som är stora beundrare av den här filmen, har alla sina favorit stycken då någon pratar. Min absoluta favorit bland scenerna i filmen är när Billy Sosa pratar om fri vilja, det känns nästan som om den är utanför filmen i sin filosofi tänkande.
Sen har vi andra stjärnor med i filmen, Ethan Hawke, regissören Steven Soderbergh dyker upp på Tv-rutan med en kort monolog. Richard Linklater som också regisserar spelar killen vid flipperbordet. Linklaters dotter dyker upp som lilla flickan alldeles i början. Sen har vi massa andra mer eller mindre kända.

För att inte skapa en förvirring så kan jag säga att filmen är animerad. Dem har filmat riktiga skådespelare och sedan målat av dem precis så som det såg ut på filmningen.
Det som är fördelarna med att göra detta är framför allt ljudet och rörelserna. Personerna ser så verkliga ut inte bara tackvare dem mycket bra konstnärerna, utan på grund att dem tar upp en hand som en människa, dem spelar gitarr som en människa och i synkronisering med ljudet, dem använder ett ansiktsuttryck precis som en människa. Dem ler ett leende som man förstår inte egentligen menas med ett leende. Animatörerna kan inte bara göra så att kroppsspråket finns med och ser verkligt utan också förstärka kroppsspråket med figurer som ploppar upp ut från munnen, eller blixtar som kommer ut från handen.
Sen har vi ljudet. I tredje monologen så pratar han vid ett tillfälle med handen framför munnen vilket gör att ljudet hörs dåligare för oss. Mer perfekt kan det knappast bli i en animerad film.

När man väl ser filmen ser man dock inte bara på karaktärerna när dem pratar. Allt är så vilt målat så att man kan komma på sig själv följa någonting i bakgrunden som bara har blivit ögonfallande.
En sak till som är rolig med just animeringen är att i genomsnitt tog det 250 timmar att måla eller teckna en minuts film, det måste ha varit ett påfrestande arbete för dem som gjorde det.

Det som förvånar också är hur lite vi vet om karaktärerna. Ta Wiley Wiggins som exempel, vi känner han bara genom hans kroppsspråk och tänkande. Vi vet inte hur hans liv ser, vart han jobbar, studerar, vart han växte upp etc. Det är lite det som gör filmen så udda.

Sen måste jag bara skriva några rader om den fantastiska musiken. Allt i filmen verkar ha sitt eget lilla liv, karaktärerna är olika animerade beroende på vilken miljö och situation dem är i. Till och med omgivningen verkar ha ett eget liv. Samma med musiken. Jag kan förklara musiken i filmen som en klump lera som man sätter på ett snurrande hjul, man sätter sina händer på leran och börjar skapa något. Vi vet inte vad vi skapar men i slutändan blir det ändå vackert. Ungefär så är musiken. Och filmen i övrigt.
Det är dock inte bara dialogerna, idéerna, animationerna eller musiken som är bra i filmen. Det är hela helheten, allt tillsammans gör detta till det mästerverket och till och med klassiker den är.

Richard Linklater som har gjort och skrivit detta mästerfulla verk har bland annat gjort Slacker och Before Sunrise. Ethan Hawke och Julie Deeply fortsätter sin konversation från Before Sunrise om reinkarnation och livet i den här filmen. Valet var en fin touch av Linklater.

\"The best scripts doesn't makes the best films\