Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionLes Misérables



Victor Hugos roman har filmatiserats ett flertal gånger, mest känd är kanske Bille Augusts europudding-version från 1998 med bland annat Liam Neeson och Geoffrey Rush i rollerna. Detta är dock första gången som Claude-Michel Schönberg och Alain Boubils musikalversion blir film, i regi av Tom Hooper.

Berättelsen utspelar sig i 1800-talets Frankrike och följer Jean Valjean (Hugh Jackman), som efter 19 år släpps ur fängelset där han suttit inspärrad efter att ha stulit bröd till hungriga släktingar. Han bryter sin villkorliga frigivning, antar en ny identitet och spenderar sedan sitt liv i jakt på försoning genom att försöka göra gott mot andra. Han blir dock ständigt ikappsprungen av sitt förflutna i form av den obeveklige kommissarie Javert (Russell Crowe).

Tom Hoopers version är vacker, rå och kompromisslös, med fokus på karaktärerna – och framför allt på känslorna (tro mig, det är STORA känslor). Bildspråket är dynamiskt och närgånget med kameror som följer skådespelarna istället för tvärtom. Närbilder och obrutna tagningar är ett djärvt val som ökar intensiteten i skådespelarnas prestation – en intensitet som ytterligare förhöjs av det faktum att skådespelarna sjunger live och inte till playback. Varje suck och varje ord spiller över duken och gör det omöjligt att värja sig från alla känslor.

Les Misérables är en så kallad sung-through musical, det vill säga att i princip all dialog sjungs, vilket man behållit även i denna version (ett fåtal insprängda repliker finns) – ett val jag applåderar. Jag vet att många har svårt för detta, men i mitt tycke är detta snarast en vanesak.

Castingen är mycket lyckad, även om man i första hand har valt skådespelare med sångartalang än tvärtom. Hugh Jackman gör en kraftfull och känslofylld insats som Valjean, och Anne Hathaways framförande av Fantines svansång ”I Dreamed a Dream” är fullständigt hjärtskärande.

Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen som värdshusparet Thérnadier utgör ett välbehövligt komiskt avbrott och lättar upp den tunga stämningen. De är de enda som spelar sina roller med någon slags distans, och får karaktärerna att framstå som inte fullt så svinaktiga som de egentligen är.

Mest imponerad blev jag dock av Russell Crowe som den judasliknande, principfaste kommissarie Javert, som gjort det till sin livsuppgift att tillfångata Valjean. Crowe besitter ingalunda den klassiskt skolade röst menad för denna roll, men hans operfekta, kämpande sångröst illustrerar Javerts samvetskval väl och ger en större förståelse och sympati för karaktären – som ju egentligen inte är direkt ond trots att det är han som är antagonisten

-Les Misérables är en historia om kärlek, hat och försoning satt till en bakgrund av klasskamp och revolution. Iscensatt av Tom Hooper med lika delar realism som romantik är detta en av 2012 års mest minnesvärda filmer.*