Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionPsalmer från köket



Det är det effektiva och ständigt förbättrande 50-talet. För att hitta optimala lösningar och utvecklingar av produkter till köket arbetar ett företag efter en sorts observerande fallstudiemetod. På plats i verkligheten, sittandes i höga stolar, liknande de domarna sitter i på tennismatcher, iakttar och antecknar företagets anställda folks köksrutiner.
Den här gången är det ensamstående män i karga och snöiga Norge som är målgruppen, men de anställdas löften om att inte ha någon kontakt med de män de iakttar leder snart till vissa spänningar och nya bekantskaper.

Tomas Norström gör huvudrollen som en skygg och skötsam tjänsteman som i det längsta försöker kämpa för att stanna i sin professionalitet. Norströms sävliga och naiva uppsyn passar rollen fint. Bara att se hans lite skyldiga min när han sitter i stolen och vakar som en hök är en perfekt inkörsport på filmens huvudled.
Vid hans sida gör Reine Brynolfsson en stissig chef som alltmer tappar kontroll över projektet och Leif André dyker upp i en biroll.

Det är inte mycket dialog, och till en början är det så långt mellan replikerna att varje ord som väl sägs verkligen vägs på silvervåg. Här handlar det aldrig om vältaliga män som rabblar livsvisdomar för varandra. Snarare är yttrandena korta och knappa, mer stötvisa svar på tilltal än fulla meningar.

Det pyttiga understryks också av de få miljöerna som filmen utspelas i. Scenerna i köket upptar merparten av tiden och utöver dessa finns det bara en handfull platser till. Också persongalleriet är nertrimmat och består av ungefär fem män och en häst. Tidskänslan har man lyckats fint med. Den infinner sig snabbt med hjälp av detaljer i kläder och repliker.

De flesta skratt kommer i början av filmen då garden är nere. Även inne i filmen kryddas det med viss humor men denna kommer för sällan för att inte bli dövad av tystnaden och de långa pauserna. Flera partier får tyvärr lite drag av transportsträckor. Det tillknäppta och småskaliga, som dock också är filmens starkaste vapen, blir ofta ett tveeggat svärd som sticker hål i själva underhållningen. Samtidigt känns det på sätt och vis bakvänt att kritisera filmen för tristess, när just detta ord sammanfattar en så stor del av humorn.

Mot slutet strävar psalmerna mot ytterligare en nivå där vänskapen mellan männen ska stå i fokus. Just den ambitionen fungerar halvt, det strama och fåordiga i spelet håller tyvärr emot en aning för hårt för filmens och känslornas bästa. Men någonstans i hjärttrakten träffar det ändå, men mer på samma sätt som när man ser på riktigt gamla fotografier som tillhör andra människor, och blir nostalgisk över tider man själv inte upplevt. Det går att se men inte känna.

Psalmer från köket bör dock ges en eloge för hur väl den passar in i den idag mer eller mindre dagliga debatten om dokusåpors krav på total insyn i människors liv. Detta också utan att göra någon stor poäng av det vilket känns ovanligt och skönt. Här har big brother idén verkligen dragits till sin spets med ett fullt ut registrerande och nedtecknande av en människas livsföring.

Det är en mycket liten film som lyfts fram på svaga men beslutsamma armar. Psalmer från köket ger plats för vardagspoesins självklarhet och uppmärksammar detaljer och deras vikt för vårt välbefinnande. Humorn skruvar sig från mysgull till oväntat knas men alltid framlagd utan darr i mungipan. Det är torrt som peppar men hela tiden avvägt med exakt rätt mått för sitt syfte.