Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionAntiviral



Sonen till fadern av bodyhorror, David Cronenberg, har gjort sin långfilmsdebut och det glädjer mig att Brandon Cronenberg går i sin faders fotspår då Antiviral är en sann bodyhorror-film. Cronenberg Jr. har också skrivit manusskriptet. I korta ordalag går handlingen utpå att världen där filmen utspelar sig har utvecklat en fetisch för kändisvärlden så till den grad att människor vill köpa sjukdomar som deras favoritkändis ådragit sig. Sye Marsch, utmärkt spelad av Caleb Landry Jones som vi nyligen såg i Neil Jordans Byzantium, är en försäljare av dessa sjukdomar men har den lasten inom sig att han själv utvecklat en osund fascination för en av kändisarna, varför han regelbundet injicerar sig med virussträngar och infektioner hans företag \"patenterat\" från kändisen. När han får i uppdrag att hämta ett blodprov innehållandes en ny sjukdom från sin personliga favorit kan han inte motstå frestelsen att injicera sig med viruset omgående, för att på så sätt komma kändisen närmare på ett andligt plan, vilket är en av filmens premisser. När kändisen sedan dör som följd av sjukdomen inleds en jakt efter ett botemedel.

[-]Att se en nutida body-horror är uppfriskande och det finns fantastiska scener för fans av subgenren. Ett av problemen är att de är på tok för få. Sceneriet och miljön är påtagligt sterila; en utmärkt kontrast till temat om virala infektioner, sjukdomar och deformationer. Tyvärr finns det en återhållsamhet som plågar filmen. Tematiken finns hela tiden där och det känns som om Cronenberg utövar sin återhållsamhet som för att inte efterlikna sin fader för mycket. Detta är tyvärr inte ett bra val då stora delar av filmen känns som en transportsträcka och dess 108 minuter är på tok för långt på grund av ett olidligt långsamt tempo. Den briljerar ibland men alldelles för få gånger för att hålla mig intresserad filmen igenom.[*]

Filmens upplägg är givetvis ganska svårt att köpa och en av filmens största besvikelser är att man inte lyckas sälja in detta ordentligt. Detta är inte alltid nödvändigt, äkta body-horror är symbolisk. Tänk Kafkas Förvandlingen, kroppens förvandling är psykologisk till sin natur och symboliserar en större skräck, något som den äldre Cronenberg var väl medveten om. Hans son slarvar bort den potentialen. En läkare som inplanterat sig själv med hud från olika kända människor pratar om det som en andling upplevelse. Han påstår sig aldrig ha varit särskilt religiös men att det närmaste han kan likna det vid är en känsla av gudomlighet. Här finns det något unikt i filmen, varför utvecklas inte detta? Den dödliga virusinfektionen som Marsch injicerar sig med framkallar hallucinationer; varför kunde inte detta vara mer framträdande. Bortkastad potential.

Filmens symbolik över vår ohälsosamma fixering vid kändisar är absolut intressant och ett utmärkt utgångsläge för en body-horror. Tyvärr innehåller inte manuset tillräckligt mycket för att sälja in oss på idén och det är synd, för jag är övertygad om att det hade kunnat gå. Cronenberg är ju hela tiden där och lockar oss med Freudianska referenser till anal fixering, det kroppsliga representerar det psykologiska. Tyvärr är tempot för långsamt och återhållsamheten för påtaglig för att jag skulle vilja se om den. Det är så synd, för det finns verkligen stunder av briljans här som får mig att se fram emot kommande verk av Brandon Cronenberg.

Till det positiva hör ett gott skådespel, en känsla för miljö och kontrast, en förståelse för vad filmskaparen gett sig in på och en av de bästa bodyhorror-scener jag sett den här sidan millennieskiftet. Tyvärr räcker det inte hela vägen fram men jag ser ändå fram emot kommande verk. En trevande debut, som ändå lovar väldigt mycket. En stark tvåa.